Söndagskrönika
Appell x Arbetskuriren
När jag satte mig ner framför tangentbordet idag så tänkte jag egentligen börja hälla ut gårdagens soppa i detta dokument, om denna hägrande fred som bygger på en kapprustning i vilda västerns mise-en-scène. Men vem vill ha gårdagens soppa? Det finns gott om sådan läsning på andra platser. Som student som också jobbat några år i teknik och ingenjörsvärlden, så tänkte jag dela med mig av lite allmänna insikter, som kanske intresserar dem som inte tänker vara studenter hela livet.
I framtiden finns det ingen anledning varför en AI inte skulle kunna sköta i princip alla yrken som idag involverar räknande, utveckling, optimering eller dylikt funktionellt som ej har med mänsklig kontakt att göra. Stora delar av läkaryrket kan idag skötas utan människor (diagnosticering). Nu kanske vissa tänker att AI redan idag sköter mycket av den mänskliga kontakt som företag har mot kunder genom automatiska mail och röstbrevlådor etc, men detta kommer uppenbarligen falla tillbaka (tro mig). Om du tar dig tiden att kontakta ett företag eller en myndighet så vill du väl inte snacka med en robot (ibland har jag iof. råkat tro att jag pratat med en robot när det inte var det, men ni fattar)? Vi vill prata med någon som faktiskt jobbar med pensionatet där våra föräldrar bor, vi vill prata med någon människa om våra fysiska eller psykiska problem och vi vill även prata med människor om våra arbetsrelaterade problem, idéer och behov. Oavsett hur duktig en AI är på att härma vårt beteende så har människor ett intresse av att personen på andra sidan konversationen faktiskt är en människa de-facto. Så kommer det alltid att vara. Precis som vi har ett intresse av att det vi tror är sant, faktiskt är sant. Mitt första tips är således att se till att jobba med något som är avhängig din mänskliga närvaro (vad nu än det betyder).
Mitt andra tips (denna text blev tydligen en tipslista, enjoy) är att ta ert ansvar på riktigt. Som det trendar just nu, med ett överflöd av kunskap om hur ”saker och ting ska ske” (se begreppet ”standardisering”), så går vi mot en arbetsmarknad där tillit är något vi på sin höjd använder som glasyr. Vi måste säkerställa att bakverken vi producerar på vårt jobb följer de pepparkaksformar som vi investerat i. Ska det bli en julgran så finns det en (singular) form för en julgran.Tilliten ligger i själva formen. Mitt yrke, likt många andra, kanske en gång faktiskt till stor del bestod i att utföra det yrke man har kunskap i, idag så består det till stor del i att dokumentera ens och andras utförande av det. Fråga arkeologer om vad de spenderar nittio procent av deras tid åt idag. Tangentbordet är till större hjälp än borsten, även där. Ingenjörer löser tekniska problem i en timme för att sedan spendera två åt att dokumentera denna lösningsgång. Dokumentering är en form av ”passing the buck” för ansvar. Uttrycket brukar användas inom moralfilosofin för alla de teorier som försöker förklara vad något ”bra” eller ”gott” är genom att hänvisa till någon annan entitet, typ lycka, plikt eller dygd osv. Det skjuter på meningen till något annat. Likaså skjuter vi på ansvaret till någon annan genom dokumentering. Detta är inte värdigt och leder till en form av alienering från ens egna arbete. I ditt framtida yrke får du lov att ta ditt ansvar på riktigt endast när dokumenteringen inte har ett egenvärde i sig längre. När det finns så pass stor tillit till din expertis i det du gör, att du inte behöver skicka vidare ditt ansvar likt en het potatis. Dokumenteringen blir trivial. För att känna mening i det du gör så finns inget bättre än den tillit du förtjänar från kollegor och kunder. Se till att ta ansvar för det du gör. Då får du mer tid över till att faktiskt göra ett bra jobb och utvecklas på mer än att bara skriva om ditt jobb. Detta kan vara svårt eftersom denna ansvars-stafett idag är en del av en struktur (se begreppet ”new public management”) som jag trodde skulle självdö, men som tydligen spökar sig kvar hos många äldre höjdare och dylika korridorsvandrare jag träffar på mina rendezvous:er i jobbets tjänst. Men det är dags att ändra på det.
Mitt tredje tips (oj, nu börjar det bli drygt…) är att känna lite stolthet i det du gör. Jag vet, stolthet låter som det du hittar i mormors gamla smyckeskrin som ingen längre vill kännas vid, men antalet människor som jag träffat som vantrivs med de jobb de hamnat på efter sina studier och som hade behövt bära något gammalt smycke av denna typ är alldeles för många. Det hör ihop lite med mitt andra tips. Det är svårt att känna stolthet över det man gör ifall ingen annan känner stolthet över det du gör, och det kommer ingen göra ifall du inte får ta något reellt ansvar för det du gör (moment 22 någon?). Just känslan av stolthet kan också vara det som gör att du faktiskt tar ansvar, att du bryr dig om din roll i ditt jobb. Jag har mött för många chefer som jobbar på en ”need to know basis”, alltså att de undviker viss kunskap för att inte kunna bli klandrade för något. De undviker något de vet att de borde ta tag i, dels för att de blivit indoktrinerade att se ansvar som en potatis av en lite för varm särart, men det hänger såklart ihop med att det är få som faktiskt vågar försöka upprätthålla en viss stolthet över det de jobbar med. Både de bra och de dåliga delarna. Unga idag vill inte bli bilmekare, varför då? Bilmekare var mer respekterade förr (jag var bilmekare i mitt förra liv, trust me), inte för att de tjänade mycket eller hade en glamorös livsstil, utan för att de hade stolthet i det de gjorde. Kunder känner av sådant. När jag ägde en bil för ett par år sedan så letade jag runt bland verkstäder tills jag hittade någon som stämde denna beskrivning. Hade jag något problem med bilen så fick jag det löst bäst där, för det var en del av deras yrkesstolthet att visa att de var experter inom sin grej, och det gjorde dem genom att ta ansvaret för att faktiskt lösa problemet, inget annat. Andra verkstäder kunde ofta lyfta lite lätt på axlarna och konstatera att biltillverkaren hade gjort x,y,z fel eller föregående verkstad hade gjort något konstigt med bilen. Det doftar alltid citronskal på sådana arbetsplatser. Kan ej rekommenderas.
Så, nu har Appell gjort sin första collab med arbetskuriren. Lite oväntat för egen del, men vem vet, det kanske inte är sista gången.
Benjamin Bengtsson
ella ställningstaganden är skribenters egna