Den som läst praktisk etik på Lunds Universitet kan lätt få en god bild av utilitaristisk etik formad i huvudet. I delkursen Tillämpad etik får vi läsa om Peter Singers syn på hur fel det är att stötta den industriella köttindustrin och att det är dumt att vi rusar in mot en stundande klimatkollaps – mycket rimliga poänger. Tankarna går mot att högre nytta kanske kan betyda att vi minskar vår konsumtion och klimatpåverkan, och minskar det lidande som vår konsumtion orsakar andra. Kursen behandlar dock varken normativ etik eller meta-etik, utan handlar om att vända och vrida på olika etiska dilemman och prata om konsekvenser. Skynda in på tillämpningsfrågorna – låt oss prata abort, klimat, och det oetiska i att döda och äta djur-personer – vi kan hoppa över det meta-etiska eftersom att utilitarismen är en så meta-etiskt simpel etisk position! Upplägget kanske kan verka rimligt för en kurs där det ska pratas tillämpning, men det råkar också passa utilitarister väldigt bra, eftersom att det får oss att hoppa över universialiseringsproblemet som denna etiska position dras med. Något som dock också får oss att skriva krönika…
Låt oss krångla till det här i några meningar: utilitaristismens grundläggande maxim ’maximera din nytta’ kan inte på något logiskt sätt universaliseras till allmän nivå, alltså till något i stil med: ’låt oss alla tillsammans maximera vår gemensamma nytta’. Med andra ord är det svårt att få bra svar på hur premissen människor motiveras av att maximera sin egna nytta i livet ska kunna leda till en bättre gemensam värld. Att samma människor kan se värdet i att leva i en värld där vi maximerar våra nyttor tillsammans är inget tillräckligt svar på detta. Vi behöver få svar på hur och om människor kan motiveras av att maximera varandras nyttor så att det får en god betydande påverkan på samhället. Som av en ren tillfällighet präglas kapitalistisk ideologi av samma brist, något som 1900-tals ekonomen John Maynard Keynes beskrev rätt tydligt: ”Kapitalism är den udda tron på att de hemskaste av människor med de hemskaste av motiv på något sätt kommer arbeta tillsammans till nytta för hela samhället”.
Den som studerat samhällsbyggnad (alltså jag) har troligtvis en annan bild av utilitarismen jämfört med vissa etikstudenter. För samhällsbyggare är frågan om den konsekventialistiska etikens övergång från nivån för teori och individ till det praktiska kollektiva en kärnfråga, en som inte går att hoppa över. Samhällsbyggare påminns nämligen hela tiden om frågan om samhällsnytta, alltså värderingar av kollektiva nyttor som kan användas i bedömningar av möjliga investeringar. Lösningen: samhällsnytta låter oss lyfta maximen om nyttomaximering till en allmän nivå, genom att myndigheter får incitament att värdera det allmänna goda åt oss alla. Haken: samhällsnyttobegreppet har kritiserats flitigt genom åren, och kommer med sina egna brister.
Rätt ofta har det sagt att värderingar och uppmuntrade beslut inte tar hänsyn till fördelning av nytta, att etiken i stor uträckning verkar gynna kapitalistiska ideal och att värden som är svåra att mäta försvinner in i det finstilta. Bilfrågan är ett bra exempel på det här. Nytto-kostnadskalkyler och transportmodeller har anklagats för att vara väldigt bra på att ta hänsyn till aggregerade individuella nyttor från biltrafik, såsom minskad restid, men samtidigt ha haft jättesvårt att värdera nyttor av tryggare upplysta gångvägar till stationer, klimatnyttor och nyttor med långsammare och mer hållbara transport-modes såsom gång och cykel. Krasst uttryckt så är samhällsnytta en lösning på frågan hur människor ska kunna motiveras av att maximera varandras nyttor så att det får en betydande påverkan på samhället, men en lösning som har väldigt svårt att värdera nyttor som ger bättre och mer hållbara liv, eller kan kopplas till opåverkad eller minskad konsumtion.
Med stöd av samhällsnyttokalkyler genomförde ett Socialdemokratiskt Sverige på 60 och 70-talet enorma investeringar som gynnade bilismen. På 20 år, precis innan problemen med global uppvärmning blev allmänt kända, lyckades det svenska samhället förändra sina resmönster fundamentalt. Nu, drygt 45 år efter att bilens plats i samhället cementeras verkar det närmast omöjligt att tänka sig att samma revolution skulle kunna ske i motsatt riktning, och inte för att förslag på sådana investeringar skulle saknas! Sen 80-talet har bilåkandet och transporter på väg dessutom fortsatt att öka kraftigt i Sverige, och detsamma gäller köttkonsumtionen. Mellan 1980 och 2024 gick den upp med 85% per person i Sverige (enligt Jordbruksverket). Singer skriver om köttindustrin men inte om bilism, kanske för att USA är världens biltätaste land per person och en stor oljeproducent, men vi kan såklart utan problem föra Singerianska argument om varför oljeproduktion och utsläpp från bilar är dåligt för våra kollektiva nyttor. För att inte tala om hur dyrt bilism faktiskt är för ett samhälle, när vi räknar på allt från ytanvändning av mark till producerade fordonsdelar per person.
I utilitarismens namn har stora investeringar som ökat konsumtionen alltså inte bara varit möjliga, utan kunnat genomföras oerhört snabbt. Det är ironiskt nog precis vad ett rimligt bemötande av klimatkollapsen hade krävt av oss – snabba stora investeringar, men för minskad konsumtion, något som istället alltså visat sig vara svårt att räkna på i termer av samhällsnytta. Den som vill protestera och skydda den konsekventialistiska etiken behöver få oss att skilja på kapitalism och utilitarism, vilket även är vad Singer verkar försöka göra. Nyttomaximering måste kunna betyda att vi minskar vår konsumtion, eller? Det är visserligen tydligt att kapitalism inte ger några incitament för minskad produktion, eller för mer hållbar produktion, och vi kan hävda att alla metoder vi försöker använda för förändring kommer att snedvridas så länge kapitalism är samhällets dominerande politiskt-ekonomiska system. Men det är för enkelt att skylla allt på kapitalismen. Vill vi göra gott för världen kan vi verkligen inte blunda för att anledningen till att kapitalism inte ger incitament för minskad konsumtion är direkt kopplat till att kapitalism har problem med universalisering av maximen för individers nytta till nytta på allmän nivå – samma problem som utilitaristisk etik dras med. Att argumentera för att kapitalisters vinstmaximering skulle vara till fördel för det allmänna goda är svårt, men det går. Kruxet är bara att vi då får hävda att detta är fallet för att ett kapitalistiskt system kan ge oss mer. Bättre liv, bättre konsumtion, mer konsumtion. Vissa kanske tänker sig att ny teknik i framtiden ska lyckas gå emot systemets incitamentsstruktur, och på ett fantastiskt och paradoxalt sätt genom mer produktion lyckas ge oss mindre konsumtion/utsläpp. Men att vårt kapitalistiska system idag skulle ge incitament till mindre och till mer hållbara liv är det ingen som påstår.
Nyttomaximering på samhällsnivå har vi på samma sätt inte heller kunna se motivera oss till att investera i det som ger oss mindre konsumtion och mer hållbara liv. Det som ger mer värderas fortfarande som bättre. Ändå envisas vi med att se världen som utilitarister. Kanske finns det fördelar med etiken, kanske är det inte etikens fel att kapitalism dominerar våra incitament, men att påstå att utilitarismen storskaligt kan motverka problem formade av kapitalism, vilket ökade utsläpp från bilism, ökat köttätande och försämrade förhållande för köttdjur är exempel på, är inte bara oerhört naivt, det är ganska farligt. Tankesätten och de teoretiska problemen är för lika för att vi ska få blunda för riskerna för att de hänger ihop, och ska etiken bli nyttig för ett hållbart samhälle, utanför kretsar där effektiva altruister verkar, behöver vi visa på strukturella förslag för hur människor (och Socialdemokrater) ska kunna motiveras till att maximera varandras nyttor för minskning av konsumtion/utsläpp. Tills det händer tänker iallafall inte jag köpa att vi hoppar rätt in i frågor om tillämpning och skippar teorin. Inte utan att skriva en och annan överlång krönika…
Shahin Sorkhabi, 2026-10-30