Söndagskrönika– 14/12
Minns ni hur man hade tråkigt som barn? Tristessen var nästan smärtsam, man kunde inte sitta still utan man vred och vände på sig. “Jag har trååååkigt” tjatade man till sina föräldrar som själva hade tusen saker att göra. Då fick man ju lösa det själv, leka med pinnar eller något.
Det var min vän som tog upp det. Jag minns själv hur allt var så outhärdligt långtråkigt. Speciellt middagar med vuxna, när man bara ville gå iväg och leka. “När var senaste gången ni hade tråkigt på det sättet?” frågade han.
Klart man har tråkigt ibland, men den känslan man hade som barn när det var olidligt har jag nog aldrig haft i vuxen ålder. Jag tänkte att det var just det. Jag är vuxen nu. Det finns för mycket att göra. Det går inte att ha tråkigt.
”Nej, det är för mobiler”, svarade han.
Såklart. Att jag inte tänkte på det.
Men som studenter i en studentstad är det inte bara mobilerna. Här händer det alltid något. Alla är engagerade i föreningar, studenttidningar, politiska organisationer. Det är sittning flera gånger i månaden och alltid någon som är på att ta en öl mitt i veckan.
Några av mina vänner åkte hem för helgen och plötsligt står jag där nästan helt utan planer för första gången på hela terminen. Visst, jag hade min mobil och tristessen påminde fortfarande inte helt om min barndom. Men jag märkte hur jag blev sugen på att göra saker, saker jag skjutit upp länge.
Som den jättefina ulltröjan jag köpte för ett tag sen. 100% ull, perfekt färg, men fruktansvärt stickig. Jag hade tänkt “det här fixar jag”, och sen skjutit upp det i en evighet.
Men nu tog jag tag i det. La den i ett vinägerbad, rensade den, masserade in balsam, rensade den och rensade den och rensade tills jag fick kramp i händerna. Blöt om fötterna sittandes i en obekväm ställning i mitt badrum. Nu ligger tröjan på en handduk på mitt golv och torkar. Och jag tänker att kanske borde jag ha långtråkigt lite oftare.
Elsa Malmberg