Jag sitter klockan 01 på mitt rum, just hemkommen från en intensiv vecka i Almedalen som något slags politisk amatör-reporter – förmodligen Visbys mest ambitiösa – det är nästan lite gulligt. Glad men besviken, häpen men perplex sitter jag nu och bara måste få krafsa ner mina tankar. Den här veckan har känts som en lektion i politiken och med det avses politiken med stort P, inte innehållet däri, utan branschen.
Många vet att Almedalsveckan kallas för klägget och det är precis vad det är. Ett elitistiskt jippo. Mina första dagar slogs jag av ett enda ord och det var makt. Makt på alla sätt i alla dess former. Det är det enda man är i Almedalen för, jag spanade febrilt och konstaterarade att, nej, det fanns inte en enda väljare i sikte. I vartenda hörn debatterade ungdomsförbund och andra politiker med varandra och inte var det någon som lyssnade. Allt var en gemensam pjäs man kollektivt gått med på att utföra för att kunna lägga ut på instagram och visa att man är framgångsrik. Kändes det som. Sedan rörde jag mig till ett av alla mingel, det vill säga bakom kulisserna till pjäsen. Först var jag alldeles förbluffad, alltså där stod en vänsterprofil och hade det görgött med en minister – lurades de bara? Jag trodde de gav varandra en kort kylig nick när de såg varandra. De var ju ta mig tusan polare. De går upp i debatt som fiender för att sedan stå där och mingla. Okej, så om de kan fejka det, vad fejkar de mer? Politiken också? Gör de det bara för att bli kända, för att få makt? Besviken, bubblan: spräckt.
Och sedan har vi journalisterna. Åh, gud hjälpe mig. De är också bara en klubb för de som redan är med i klubben. Det är som att deras poddar och krönikor bara är ett samtal mellan varandra, genom ett medium som ger dem betalt och klick. Om politiken är ett stort paradise hotel, är journalisterna eftersnacket där Lisa Anckarman snarare är ledare på ett stort mediehus. Skillnaden är blott att de här eftersnacken är mer legitima och ”kreddiga”. De har makt, de har status, de har kredd. I de här kretsarna, och säkert ute i Stockholm också. Men ingen i resten av det här riket är med i klubben eller förstår vad de pratar om när de pratar om efterfesten på donners plats. Jaha, tänker man. Men ändå vill man bli som dem.
Så långt började jag bli ganska trött på pjäsen och tvivlade på om de faktiskt ens var särskilt bra skådespelare, journalisterna såväl som politikerna. Jag ville i förtvivlan bara utbrista “vem här bryr sig ens om politik?” Som ung och grön som den grönaste göling kan bli var jag alldeles förbluffad och framförallt besviken. Är det det här jag ska jobba med? Med de här? Alltså i can’t believe it. Vid det laget var jag helt less och fullkomligt ointresserad av branschen, ville lägga ned mitt projekt och anmäla mig till sjuksköterskeprogrammet. Där blir man fan inte sjuksköterska för att MINGLA!!? Oh, my god.
Tillbaka till mitt rum. Det här var orden som snurrade i min skalle och skavde i mitt bröst under tiden jag var där. Under båtresan tillbaka till Stockholm och en kvälls reflektion vill jag ändå tolka dem välvilligt. Det vore fullkomligt cyniskt om det faktiskt låg till så här och inte minst ganska taskigt och underminerande av mig som amatör. Man ger sig inte in i politiken för att det är mingel och skoj. Det kommer till ett väldigt stort pris, hårt jobb och slit. Det är klart att det inte är hittepå, det förstår ju jag någonstans också.
Så jag försöker förstå. På ett mingel kom jag som tur var bra överens med en tjej som vistats länge i politiken, men var jämngammal. Hon sa att hon hade upplevt precis samma reality check förra året. Det gick då upp för mig att jag nog inte var först med att bli upprörd och undrat HUR KAN DET HÄR VARA EN POLITIKBRANSCH? De har alla varit unga, gröna, naiva och velat förändra så mycket. De kanske också kom hit för 20 år sedan och hade ett osammanhängande samtal med en överförfriskad minister och undrat vad i allsin dar det var som stod på. Nu känner jag mig istället på sätt och vis lite patetisk, som att det jag kommit fram till är tämligen intetsägande. Jag är definitivt inte den första. Stefan Löfvén valde bort att åka till Almedalen vissa år och åkte istället ut för att träffa väljare. Han påstod att Almedalen bestod av ”för mycket konsulter” (SVT Nyheter, 2017).
Det är då jag börjar inse vad Almedalen faktiskt är, nämligen en plats att få visa upp sina bästa sidor – och det är inte för väljarna, utan för varandra. KDUs ordförande står ändå och skålar med SSU och ser ut att ha det skittrevligt medan Moa Wallin står och lurar bakom ett buskage där hon även råkar bli bränd av Jan Emanuels fimp. Här möts ändå alla måste jag säga, och det kanske är något fint i det. Man kanske kan få stå där och mingla, kanske kan få strunta i att ens politiska bana doftar ett visst mått av karriärism, att få tillåtelse att njuta av att stå på listan in till klubben och att få vara någon. Det kanske inte är människans finaste sida, men en ack så mänsklig sida.
Kanske gör jag det en dag (om jag inte blir sjuksköterska, dvs) och en annan ung gröngöling sitter och skriver naivt men genuint, på ett nästan gulligt sätt, helt häpen och perplex över branschen. Jag vet inte vad jag hade tänkt mig, att alla skulle gå omkring i kostym och nyktert diskutera distributiv rättvisa? Ja, typ. Välkommen till världen Frida, det är så här det ligger till. Visserligen klägg, men om man förväntar sig en plats att festa och snacka, istället för att diskutera politik, behöver man inte bli besviken åtminstone. Vilken berg- och Almedalsbana!
Frida Rizvi