Ett passande utdrag ur min dagbok 28/12-25
När höstterminen avrundades var jag nog inte ensam om att längta. Att sukta efter något annat än att gå samma kullerstensklädda promenad till skolan, sitta i samma funkisinspererade lokaler och äta samma matlåda som jag gjort för många gånger tidigare. Att Lunds utmattade studenter längtade hördes vart man än gick. Hur man skulle fira högtiderna och tillbringa det som den önsketänkande kallade ”ledigheten” diskuterades vare sig man var intresserad eller inte.
För egen del längtade jag inte till någon viss plats eller person. Jag längtade efter variation, en paus och en känsla av att bli omhändertagen. Passande nog hade mina föräldrar bestämt sig för att ge mig helt rätt förutsättningar. Vi skulle lämna Sverige för varmare breddgrader denna vintern.
Men här ligger jag. Med en rödbränd näsa, havssalt över hela kroppen och tårna i sanden återstår fortfarande samma känsla. Längtan.
Det är inget jag vågar säga till min familj. Rädd för att verka otacksam över allt de ordnat så fint. Jag önskar att jag kunde ta tillfället till akt och verkligen njuta av att vara avskriven alla mina måsten. Att kunna göra det som jag så många gånger under hösten sett fram emot – bara existera. Men precis som aldrig annars, är mina tankar inte heller nu i nuet. Den undrande hade förstått att jag längtar. Jag längtar till Lund. Jag saknar mina nyfunna vänskaper och min etta med stockholmsdusch. Jag saknar att vara självständig och oberoende av andra när jag gör mina vardagsval. Jag saknar till och med melodin av kullerstensvägar, funkislokaler och mealprepp.
Det är klart att denna ständiga otillfredsställelse får mig att ifrågasätta. Vad är det egentligen som saknas? Är detta en universell känsla? Om inte, varför drabbar den mig? Kommer jag någonsin, oavsett var jag befinner mig, känna mig mätt?
Kanske är jag ett offer för kapitalismens ständiga hunger efter mer. Matad sen barndom med principer om att den som har mest har lyckats bäst. Betingad att tycka att den som nöjer sig aldrig kommer bli framgångsrik, viktig eller om ens annat än sorglig. Att inte nöja sig är bra, men att längta efter mer är bättre. Kanske har jag, som så många andra i min ålder, hamnat i snabba mediers dopaminmissbruk. Det ständiga sökandet efter något annat, något mer, något som ger en kick. Romantiserade bilder av hur bra andra har det, och hur bra jag själv har haft det, får mig att avundas sådant som inte finns här – tillgängligt just nu. Väl medveten om att bilderna inte ens är nära verklighet fortsätter jag ändå söka.
Eller kanske är jag bara en slav för mina begär. I brist på positiv frihet, i andan av en undermedveten auktoritär, klarar jag inte av att göra det jag egentligen önskar. Viljan av att vara närvarande. Jag är helt enkelt ofri, såsom Berlin hade diagnostiserat mig. Å andra sidan är jag kritisk till att någon är helt fri från längtan. Inte ens de buddistiska munkar vars tempel vi häromdagen besökte kan väll helt undgå någon typ av sådan. Trots att de dedikerar sina liv till att bli fria, så längtar även dem efter sinnesfrid och slutmål.
Sannolikt är vi lundastundenter, precis som resten av planetens befolkning, längtans slavar. Det behöver i min mening inte vara något absolut negativt. Tvärtom, i rätt dos måste det vara precis vad vi behöver. För längtan får oss att fortsätta. Längtan får oss att uppskatta. Jag är glad att jag har Lund att längta till.
Amelie Ekelund