Debatt
Replik till Alexander Losjö Dahlström
Fredrik Kopsch, chefsekonom på Timbro, och stolt Foodoraliberal
Bild: Fredrik Kopsch
Alexander Losjö Dahlström går i sin debattartikel till hårt angrepp mot både gig-ekonomin och de som försvarar den, däribland jag själv. Men det är som vanligt helt utan verklighetsförankring. Det är naturligtvis enkelt att drömma om hur idealsamhället skulle se ut. Och visst har vi alla dagdrömt. Men de flesta av oss lämnar dagdrömmarna utanför debatten. De flesta av oss är inte Alexander Losjö Dahlström.
Jag vill framför allt invända mot två felaktiga uppfattningar som Losjö Dahlström framför. Det första har att göra med det befängda i att tänka sig att alla skulle ha ett jobb att gå till, om vi samtidigt ställer väldigt höga krav på lön, arbetstider och anställningstrygghet. Det andra har att göra med den vanliga men skadliga synen på de som idag försörjer sig på bidrag.
*
Losjö Dahlström skriver att han ser ”arbete som en rättighet”. Han vill att alla ska ha rätt till ett jobb där lönen är högre, arbetstimmarna mer bekväma och anställningstryggheten bättre än vad de är för många idag existerande jobb. Men det är ett önsketänkande utan verklighetsförankring. Med ökade krav i de dimensioner som Losjö Dahlström målar upp skulle vi få betydligt färre jobb. Jobbet som cykelbud är ett mycket bra exempel.
Låt oss börja med lönen. Orsaken till att det idag alls finns cykelbud beror på framför allt två saker. Det första är att det finns en efterfrågan på tjänsten att leverera mat, och att det finns människor som är villiga att offra sin fritid för att göra just det. Det andra är att det finns aktörer, som Foodora, Uber eats och Wolt, som skapat tjänster där de som är villiga att betala för tjänsten, och de som är villiga att utföra tjänsten, kan mötas.
Men den här marknaden är inte så annorlunda att den bryter mot lagarna om efterfrågan och utbud. Om vi kräver att lönerna ska vara högre kommer det oundvikligen att innebära att tjänsten blir dyrare. Det kommer förvisso innebära att fler vill börja jobba som cykelbud, men det spelar ingen roll i ljuset av att betydligt färre kommer vilja betala för det. Antalet jobb kommer att bli färre.
Det är också en felaktighet att lönen skulle vara låg. Under min korta tid som cykelbud tjänade jag som mest 176 kronor i timmen, en lön som överstiger kollektivavtalsenliga löner i exempelvis hotell och restaurangbranschen.
Hur ser det då ut med antalet arbetade timmar? Kan vi inte kräva heltid för alla cykelbud? Även här för Losjö Dahlström en förlorande kamp mot verkligheten. Det är enkelt att förstå att efterfrågan på matleveranser inte är jämnt spridd över dygnets timmar eller veckans dagar. De flesta av oss äter lunch någon gång mellan 11 och 13 och middag någon gång efter klockan 17. Under veckans dagar lagar många mat själva, och unnar sig beställd mat under helgen.
Som cykelbud kan man inte jobba när människor inte vill ha mat beställd. Låt mig illustrera med ett extremt exempel. Vi säger att vi inför krav på rätt till heltid, och att cykelbud ska jobba som alla andra, mellan 8 och 17 under veckodagar. För det mesta skulle de inte ha något att göra. När människor på helgen vill beställa hem mat skulle det inte finnas någon som kan leverera den. Exemplet är extremt, men illustrerar poängen med hur dåligt det skulle fungera att reglera arbetstiden. Marknaden skulle snabbt försvinna.
Så sist anställningstryggheten. Är det inte bra om man är säker på att man inte kan få sparken om man inte jobbar tillräckligt hårt? Naturligtvis är det bra för den som har fått ett jobb. Men när det blir svårt att säga upp personal, blir det också mycket svårare för människor som inte har jobb att få ett.
En arbetsgivare som anställer en person tar en risk. Det är omöjligt att bilda sig en fullständig uppfattning om hur den man vill anställa kommer att sköta sitt jobb. Är det mycket svårt att säga upp när anställningsbeslutet väl är fattat kommer arbetsgivaren att dra sig för att anställa. Man kommer att genomföra fler tester och kräva mer utbildning och erfarenhet. Det drabbar människor som står långt från arbetsmarknaden och inte har någon erfarenhet eller utbildning att visa upp.
Om vi i stället gör det mycket enklare att säga upp personal kommer fler företag att bli villiga att anställa. Risken att dra på sig stora kostnader blir mindre. Det ger människor en chans.
*
Den andra felaktiga bilden som Losjö Dahlström för fram har att göra med gruppen som försörjer sig på olika bidrag. Det är otvetydigt så att antalet personer som försörjs av det offentliga har minskat över tid. En stor förklaring till det är Alliansregeringens reformer som innebär att arbetsföra människor inte längre fastnade i sjukförsäkringar. Men det är viktigt att förstå att gruppen som försörjer sig på bidrag har förändrats under de senaste decennierna.
Vi har i Sverige ungefär 1,3 miljoner människor i arbetsför ålder som inte kan försörja sig själva, och som i stället lever på det offentliga. Strax över hälften, 700 000 personer, har långvarigt befunnit sig i den situationen. De kan inte försörja sig själva idag, och det kunde de inte heller för fem år sedan. Ungefär hälften är sjuka och kan inte jobba, men resten, en bit över 300 000 personer, är i arbetsför ålder och skulle mycket väl kunna arbeta, om det bara fanns jobb åt dem.
En mycket stor andel av de här personerna kommer från andra länder, med mycket lägre utbildningsnivå än de som är födda i Sverige. Det är ett stort problem med tanke på att den svenska arbetsmarknaden har lägst andel enkla jobb, jobb som inte kräver högre utbildning än svensk grundskola, i hela EU. För att få de här människorna i arbete, och lösa utanförskapet, behöver vi alltså betydligt fler enkla jobb.
Om Losjö Dahlström fick bestämma skulle vi inte ha något Foodora, något Uber eats eller något Wolt. Många fler skulle tvingas leva på bidrag. Och många fler skulle aldrig få en chans att komma in i samhället. För att få alla människor som kan arbeta i arbete skulle vi i stället behöva ungefär 70 företag som erbjuder samma enkla tjänster som Foodora. Då kan vi bryta utanförskapet.