Kultur

Språkanalys

Homeriska begynnelser

Malte Edman

Vrede, på grekiska μῆνιν, translittererat Mēnin, är det ord som inleder Iliaden, både i det grekiska originalet, och i Ingvar Björkesons översättning från 1999, vars begynnande rad lyder:

“Vreden gudinna besjung, som brann hos Peliden Achillevs”.

Att Homeros låter inleda sitt epos med vreden är ingen slump, ty det är det främsta temat i verket, vid sidan om ödet, stoltheten, äran, hjältemodet, kriget, övermodet och döden. Akilles vrede mot Agamemnon är vad som får honom att dra sig ur striderna och önska grekerna motgångar i kriget så länge ej hans heder upprättas, och Akilles vrede mot Hektor och trojanerna efter Patroklos död är vad som leder honom in i övermod och beseglar hans öde att istället för ett långt och anonymt liv i fred leva ett kort liv och dö i strid, men att därefter minnas i evighet av efterkommande. Att även Ingvar Björkeson i sin översättning låter vreden stå först kan måhända därför te sig som en självklarhet, särskilt då han gör det så väl, men det är något hans föregångare Erland Lagerlöf, vars mycket hyllade översättningar av Iliaden och Odysséen från 1908 och 1912 länge var de svenska standardversionerna, ej gör i sin version, och det är något som tycks omöjligt att göra på engelska lika snyggt som Björkeson gör det på svenska.

Björkeson själv upprepar för övrigt ej greppet i sin översättning av Odysséen, där musa får stå som första ord istället för originalets man, kanske då detta ord ej anses sammanfatta det eposet tema på samma vis som vreden sammanfattar Iliadens huvudtema, för även om Odyséen onekligen är en berättelse som i stort handlar om människan, förkroppsligad i mannen i Odysseus, så kan hemkomsten sägas vara temat, ett tema som ej inleder händelseförloppet, utan avslutar det, och därmed ej står först i originalet.

Ingen översättning av en skönlitterär text, annat än möjligtvis en mellan två mycket närbesläktade och lika språk, kan sägas vara perfekt, det ligger i sakens natur, ty de skillnader som finns mellan språken vad gäller grammatik och lexikon omöjliggör ett fullt överensstämmande återgivande. I fallet poesi tillkommer dessutom problemet med versmått, och är det flertusenåriga verk det handlar om därtill den djupa klyfta som finns mellan dåtidens kulturella sammanhang och vår nutid.

Trots alla dessa svårigheter har Björkeson lyckats skapa översättningar av Iliaden och Odysséen, samt många andra grekiska, latinska och italienska klassiker, som både hyllas som trogna originalen av de som förstår sig på sådant bättre än mig, och som för både mig och de lärda framstår som stor litteratur på en både vacker och lättillgänglig svenska. 

Kanske har vi det svenska språket att tacka för att det överhuvudtaget går att återge innehållet någorlunda vackert och troget samt i detta fall på samma versmått som i originalet. Exempelvis kan vi på svenskan använda prefix i verb på ett annat sätt en på engelskan, vilket ger oss fler möjligheter att på ett snyggt sätt vara flexibla vad gäller ordföljd. Att fogeordet “om” i “sjung om” kan ersättas med prefixen “be” i “besjung” är vad som tillåter Björkesons att kasta om Lagerlöfs:

 “Sjung, o Gudinna, om Vreden, som brann hos Peliden Achillevs”

 till det snarlika men ack så annorlunda: 

“Vreden Gudinna besjung som brann hos peliden Achillevs”

På engelska skriver översättare ofta blott “sing” istället för “sing of”, vilket dock också ofta används, och i vissa fall krånglar de till det för att få in “unfold”. Den nyans och flexibilitet som svenskans “besjung” erbjuder kan de engelska översättarna ej komma åt.

Självklart har vi dock mer än bara det svenska språkets styrkor att tacka, bland annat versmåttet. Den daktyliska hexameterns flexibilitet medger viss variation i mängden stavelser, vilket tillåter både Lagerlöfs och Björkesons inledande meningar, trots det att Lagerlöfs är en stavelse längre. Främst har vi så klart översättarna att tacka för det gedigna arbete de utför.

Att översätta är att föda på nytt, det är att ge en text nytt liv på ett nytt språk, och att därmed tillgängliggöra ett verk för nya läsare. I fallet Iliaden och Odysséen är det inte bara gripande berättelser som görs läsbara för nya ögon, utan hela världar som öppnas upp för läsarnas sinnen.

Den homeriska epiken är inte bara stor konst, det är stor konst som ger oss en inblick i den tidens grekiska samhällsordning, dess mytologi och dess kultur. Främst ger den oss en inblick i den tidens elitkultur, samt hur den tidens samhällselit såg på den redan för dem svunna tid i vilken berättelserna tar plats. En tid som både för oss och dem ter sig stor och främmande, lockande och skrämmande, en tid då gudar och monster fortfarande vandrade på jorden och beblandade sig med människosläktet hos vilket hjältarna och halvgudarna ännu levde. 

Samtidigt är denna svunna och främmande tid en i vilken Homeros samtida grekiska elit tycks vilja spåra sitt ursprung. De återkommande uppräkningarna av hjältars ätter och ursprung, samt av de hjältedåd de utförde, ofta utan koppling till Iliadens eller Odysséens centrala handling, men vackert beskrivna på många rader, är påminnelser om denna elits förfäder och deras bedrifter, påminnelser om de då ännu levandes ursprung samt byggstenar i deras identitet. 

Måhända kan det nog också finnas ett korn av sanning i den kaotiska och krigiska värld som skildras i de båda diktiverken, tiden då händelseförloppet är förlagt tros sammanträffa med den sena bronsålderskollapsen. Även om vi ej kan veta om ett sådant storkrig som beskrivs i myten faktiskt utkämpades så är arkeologer och historiker rätt säkra på att de hittat det historiska Trojas ruiner på den anatoliska östkusten.

Det är dock inte bara de gamla grekerna som kan söka sitt ursprung och sig själva i Homeros, utan även vi kan i viss mån göra det, eller tror oss i alla fall det. Den homeriska epiken är visserligen inte epikens eller den nedtecknade litteraturens födelse, utan del i en utveckling som går tillbaka både på äldre grekiska muntliga traditioner, men även, vilket arkeologin uppdagat allt mer under det senaste århundradet, på skriftliga traditioner i det forna Mesopotamien. Men Homeros förblir ändå precis som Bibeln en av del av grunderna i den västerländska litteraturens historia, en sorts startpunkt vi vänder tillbaka till, ett kulturellt världsarv som kan hjälpa oss känna vårt förflutna, men kanske även oss själv och vår samtid. För även om årtusendens vågor sköljt över Troas stränder sedan de homeriska raderna nedtecknades så är de fortfarande, och i första hand, stor konst som berör det mänskliga tillståndet och därmed är lika aktuell än idag.

Vissa svär vid att Lagerlöfs redan för sin tid arkaiska men storslagna språkbruk, som för tankarna till en nordisk forntid befolkad av vikingar likväl som till en grekiska forntid, fortfarande är den skönaste språkskrud i vilken en svensk översättare klätt Iliaden och Odysséen. Själv föredrar jag fortfarande det mer lättillgängliga men likväl alltid vackra språk i vilket Björkeson återger de båda verken, kanske just för att det var deras min resa i den homeriska epiken började. Att Björkeson inleder med vreden är för mig viktigt, och hans översättning är onekligen mer lättläst, men både Lagerlöf och Björkeson har lyckats med det stora konststycket att översätta stor konst. 

Kanske har läsaren av denna text en annan stark åsikt om vilken översättning som är att föredra och varför, eller ingen åsikt alls om saken, och i det fallet läsaren ej ännu läst någon översättning så är mitt simpla råd att göra det, låt det bli startpunkten en resa.

 Att läsa Iliaden och Odysséen är att ge sig ut på ett litterärt äventyr, från skeppen vid den egeiska stranden till det rasande vinröda havet, från slagfältet under Trojas murar till de dödas underjord, och från de förrädiska öarna och skären till det trygga hemmet på Ithaka. För även om vi ej är av gudars ätt och vår vrede ej är den hos en hjälte så kan vi alla finna något av oss i Homeros verk, och tack vara översättarna kan vi ta oss ut på denna resa utan att först behöva lära oss gammalgrekiska.