Samtidskommentar
Med örat mot rälsen
Olof Wärmländer
Att bli student är att bryta ny mark. Frågan är dock om marken inte redan är bruten?
Detta är en kommenterande text vars innehåll representerar skribentens åsikter
I takt med att de obstinata nollningsperioderna lider mot sina slut öppnar sig möjligheter för Lunds nya studenter. Vad är inte avsaknaden av sysselsättning och mening i en karriärlysten students personliga tillvaro om inte just möjligheter redo för exploatering, gärna hänsynslös. De luckor i ens person som uppstått då flytten till studierna inneburit att hemstaden, vännerna och viktigast av allt – titeln – lämnats vind för våg, måste snabbt fyllas om självbilden ska ha en chans att överleva.
Lösningar tycks stå att finna var man än tittar, men ändå tycks de flesta av oss falla i samma gropar. De som inte slukas av nationerna börjar gå på jazzklubb eller veckomöten med politiskt likasinnade, gärna samtidigt. Standup avlöses av seminarier vars talare rekryterats medelst lite god nepotism, och bildar till slut ett sammanhang som genom sitt upprepande medger en social gemenskap tillsammans med andra gelikar som känner att deras person ges nytt unikt djup.
Emellertid infinner sig känslan av tvivel med jämna mellanrum i denna yra av självförverkligande. Ett Lund fyllt enbart med klubbande socialdemokrater med drömmar om makt och kultur? Tvi! Det måste finnas något annat där ute!
Reträtt kan med lite välvilja vara synonymt med anfall, och kanske skadar det inte att blicka bakåt för att söka inspiration för sin nya identitet. Slutsaten är inte ny, och resultatet av den går redan att beskåda i vardagen. Grabbar i slips och manchesterkavaj och tjejer med Anna Björklund-komplex är förvisso inte alltid helt enkla att uppskatta, men jag vill hävda att samtidens våg av unga låtsasborgerliga på twitter har i det dolda följts av flertalet positiva kulturyttringar, samtliga till gagn för nationen, och kanske även för oss som ska starta livet på nytt. Nedan följer de av vikt.
Järnvägsentusiasmens revansch
Det är förvisso den ökände sydafrikanens fel, men äntligen går det att diskutera Västlänken, Norrbotniabanan eller tunnelbanans förlängning till Älvsjö med bänkgrannen. Statliga infrastrukturprojekt ska engagera, dels på grund av deras funktion för nationen och dess ekonomiska utveckling, men framförallt för att vi ska ha något prestigeprojekt att njuta av i väntan på att regeringen fixar olympiska spel i Stockholm. Gå till valfritt antikvariat och läs på om nedläggningen av Sveriges spårvägslinjer 1967 om du känner dig osäker på samtalsämnen inför nästa sittning!
Boxningen
Få idrotter har skildrats så vackert, och även om det tyvärr nog inte är Klas Östergrens romaner som fått folk att hitta till boxningklubbarnas svettdränkta källarlokaler så finns det ändå ingen sysselsättning som kan mäta sig med de svarta sandsäckarnas estetik. Det är bara att börja slåss, och glöm inte att knyta slipsen efter! Skulle detta inte locka finns det gott om andra stilrena hobbys att finna i 70-talets generationsromaner. Vem vill inte gå känd som filatelist?
Storpolitiken
Den svenska nationen och hennes ambitioner har inte varit nyktra sedan Karl XIV valde att ge upp den förlorade östra riksdelen och rikta blicken västerut mot Norge och Skandinavien. Sedan dess har tyvärr inte mycket kul hänt i svensk utrikespolitik, men äntligen rustar staten och vänder åter blicken österut. Om 20 år kommer svenska politiker kunna leka med en överdimensionerad stat rustad till tänderna för att vid behov återigen kunna sätta klorna i finska viken. Svenska banker, energibolag och stridsflygplan är inte längre bara instrument för industrin, utan statliga vapen i ordets sanna bemärkelse. Tacka det svenska stormaktsvansinnet, återigen på frammarsch, för detta!
Är järnvägar, boxning och stormaktsvansinne inget för dig? Man kan alltid starta en tidning och definiera mer passande samhällsfenomen.