Aktuellt

”Skönhet är idag en bristvara” – Intervju med arkitekturupprorets Mikael Diamant

Arkitekturupproret startade år 2014 som en facebooksida och blev 2016 en idéell förening. Facebooksidan samlar idag 67 000 följare. Appell har träffat en av upprorets initiativtagare och förgrundsgestalter Mikael Diamant för en intervju om rörelsens kamp för vackrare arkitektur.

– Skönhet är idag en bristvara!

Arkitekturuproret har lyckats få upp frågan om hur det byggs på den politiska dagordningen, när jag når honom över länk för vår intervju är Mikael dock snabb med att påpeka att arkitekturupproret är en politiskt obunden förening. Även om individuella stilar kan ha slagsida så är traditionen något alla kan anamma, dock kan det vara känsligt.

– Om jag pratar med moderater är det inget som helst problem, men på något sätt så har det här blivit känsligt för en del på vänsterkanten, framförallt tror man att det här har någonting med nationalism att göra.

I Göteborg däremot, där det finns beslut på att det ska byggas i “klassisk, traditionell stil”, är det de styrande socialdemokraterna som har varit pådrivande i frågan. Beslutet har av kritiker kallats populistiskt, men försvaras av förespråkare som demokratiskt, och det visar att den som anammar den klassiska arkitekturen i politiken kan ha mycket att vinna. Att bygga traditionellt är alltså inte en höger-vänster fråga, och handlar inte nödvändigtvis om konservatism.

– Det här är det mest progressiva humanistiska du kan göra, att skapa vackra miljöer för alla människor, inte bara för de som har råd som kan köpa det!

Mikael lyfter att hans egna bakgrund har varit till viss nytta i den ibland hätska debatten, där förespråkande för traditionell arkitektur ibland har likställts med bakåtsträvande och högernationalism. Många av upprorets företrädare har utländsk bakgrund, och det har kanske att göra med att de anklagelserna då inte biter.

Mikael själv är 43 år och född i Döderhult i Småland till en svensk pappa och en invandrad mamma av judisk börd, men uppvuxen i Sollentuna centrum i Stockholm. Han bor numera i Djursholm – “här kommer många fördomar, för att jag heter Diamant i efternamn!” – men bodde åtta år i ett radhus i Akalla, som klassas som ett av Sveriges utsatta områden. Efter att ha läst samhällsplaneringslinjen på gymnasiet och jobbat som brevbärare ett tag började han läsa sociologi på Stockholms universitet. Han inriktade sig först på barnsociologi, men skrev sin uppsats om assimilering och socialdikotomisering i invandrarsamhällen.

– Socialantropologi är egentligen ett av mina främsta intressen, inte arkitektur.

Intresset för arkitektur mognade gradvis under hans ungdom. När han åkte in till stan för att spela lasergame med sina kompisar noterade de att de tyckte att “alla gamla hus var fina, och alla nya hus fula, för att använda den enkla terminologin”. Det skar sig med vad han fick lära sig när han läste historia, om hur Sverige gått från ett fattigt men välskött land till en rik nation.

– Hur kommer det sig att vi kunde uppföra helt fantastiskt vackra byggnader då, inte bara i Stockholm, utan i Norrlands inland. Folkskolebyggnader, kyrkor, folkets hus, vad som helst!

Insikten att det går att bygga vackert även idag växte fram i samband med de sociala mediernas intåg, då fler och fler konkreta exempel uppkom på nya byggnader i klassisk stil. Mikael startade sidan nyproduktion i klassisk tradition, som samlar exempel på projekt från olika länder och diskuterar dem ur ett kritiskt perspektiv, samt visar att de är möjliga. Ett år senare startades arkitekturupproret på initiativ av en medlem i Skåne, och Mikael blev språkrör.

– De är två ben på samma kropp, och båda behövs.

Arkitekturupproret syftar till att de som är maktlösa över hur det byggs ska ta makten ifrån de som nu har den. Mikael liknar tillvägagånssättet vid vad som förespråkas i boken Rules for Radicals från 1971 av den amerikanska aktivisten Saul Alinsky, som var verksam bland annat i den antirasistiska kampen. Då människor får upp ögonen för att de inte är ensamma i sin uppfattning om att vad som byggs är fult, och att det går att bygga annorlunda, uppkommer frågan om varför det inte byggs annorlunda

Det finns enligt Mikael inga rationella skäl till fulheten – vilket han framhäver att han likt de flesta först antog – dess orsak är ideologisk. Det handlar inte om byggkostnader eller giriga byggherrar, som alltid velat vinstmaximera, utan om att “arkitekterna vill att det ska se ut så här.” Det framgår då nya traditionella byggnader planera och uppförs och visar sig vara möjliga och lönsamma.

 – De enda som är emot det är arkitektkåren, ingen annan.

Svaret på att det byggs så fult är enligt Mikeal att arkitektkåren är inskolade i vad han brett kallar den modernistiska arkitekturideologin, som varit förhärskande sedan andra världskriget, och brännmärkt alla alternativ. Modernismen vurmar för nyskapande och skyr tillbackablickar, det vikitigaste attributet för att få arkitektkollegornas beröm är är inte att en byggnad fungerar väl, anses vacker eller uppskattas av allmänheten, utan att den är originell

– Man har en väldigt nedlåtande attityd mot slutkonsumenten.

Det är en attityd som är lättare att komma undan med i just den branschen, då konsumenten har svårt att påverka, och måste ta stor hänsyn till andra faktorer än skönhet, såsom ekonomi och läge. Mikeal är tydlig med att skulden främst ligger på arkitektkåren, inte på höga byggkostnader och giriga byggherrar. De har alltid har velat vinstmaximera – alla europas vackra städer byggdes på spekulation – och de kan antingen erbjuda ett mervärde i form av skönhet, eller pressa priserna. Då de har få klassiska arkitekter att tillgå satsar de på det senare.

Skönhet spelar roll, och allting pekar på att människor i allmänhet föredrar det klassiska, inte bara opinionsundersökningar utan även konsumentbettende. Desto friare en marknaden på bostäder är, och desto friare människor är att bry sig just om skönhet – vilket ofta är hur rika de är – desto mer klassiskt blir det. Det märks inte minst i innerstäderna på platser som Stockholm och Lund, där sextiotalshus går för miljonrabbatter jämfört med sekelskiftesbyggnader.

– Smaken är inte subjektiv, den är väldigt objektiv.

Vad är det då som gör en vacker byggnad vacker och en ful byggnad ful?

Mikael härleder vår skönhetsuppfattning ur människans biologi.

– I grund och botten är vi savannvarelser, och när vi ställde oss på två ben var bland det viktigaste för oss att få översikt över vår miljö, alltså att miljön är läsbar. Vi trivs när något är läsbart, det får oss att slappna av. Det geniala med den klassiska arkitekturen är att den är både läsbar och stimulerande på samma gång, där har du nyckeln till att vi tycker om den så mycket”

Den klassiska fasadindelningen består av en tydligt markerad sockelvåning, ett mittparti och ett takparti. Den har därmed en början en mitt och ett slut som gör den tydligt läsbar. Fönstrena på takpartiet är ofta mindre, för att markera avslut, och den mer grundade sockelvåningen i botten hjälper gående att hålla blicken rak.

Fönstrena på en klassisk fasad är varken ordnade i en monoton symmetri eller huller om buller, utan är ordnade i delsymetrier och i symetripar, vilket gör fasaderna stimulerande utan att läsbarheten går förlorad. Om fönstren alla har samma form och är ordnade i en radda så uppnår de detta genom variationer i fönsterfodret, vilket är dekorationerna över, under och vid sidan av fönstren, som ramar in dem och dessutom ger fasaden ett djup. Det finns alltid avvikelser, men denna generella mall har gällt sedan femtonhundratalet och framåt, oberoende av stil.

– Gå ut och kolla och du kommer att se det på alla klassiska byggnader oavsett när de är byggda

Skönhetsupplevelsen är instinktiv och omgående, och bygger enligt Mikael på att hjärnan kan förstå en byggnad.

– Det ser man också på hur människor rör sig i klassiska miljöer, man strosar långsamt, för att man känner sig trygg. Man tittar inte nödvändigvis på byggnaderna, men man strosar för att man har koll. Vad modernism gör är att du hastar, för dess byggnader är ofta feldimensionerade och svårlästa, och det stressar oss undermedvetet. 

Mikael har delat sin skärm för att visa exempel på klassiska fasader, och övergår nu till modernistiska.

– Det här är den senare modernismen, den här byggnaden kan inte din hjärna läsa av. Det finns inga som helst symmetripar, fönstren är placerade huller om buller, de är olika stora. Det finns ingen tydlig början och slut på byggnaden och det finns inget mittenparti, och den är feldimensionerad generellt, det är en för stor klump, man har inte delat upp den här byggnaden på något tydligt sätt. Den här byggnaden blir du inte lugn av, det här är en miljö som kommer att stressa dig omedvetet. 

Dessutom spelar saker som materialval in, ”och tusen andra saker”, som att fasaden är platt. Mikael går över till gammalmodernismen, som istället är mer monoton.

– Det här huset är faktiskt lite bättre, här har de faktiskt delsymetrier – om du bara använder färg skulle du faktiskt kunna skapa väldigt mycket med den här fasaden – men du ser hur monoton den är? Du har ingen markering av vad som är början, mitt och slut, det är bara en vägg som får din blick att flacka upp och ner. Det lyckade är att den har delsymetrier, den är troligen byggd på tidigt sextiotal, så arkitekterna är fortfarande klassiskt skolade och det smyger sig in.

Mikael poängterar att man inte behöver gå in på en filosofisk diskussion om vad skönhet är, utan att man kan tala om vår skönhetsuppfattning utifrån människan som biologisk varelse. Samtidigt som det kan hävdas att han därmed gör just ett filofiskt ställningstagande i en estetisk diskussion så kan man gå steget längre och ifrågasätta huruvida det överhuvudtaget är nödvändigt att diskutera etik. Den filofiska frågan är kanske i första hand etisk, om människor föredrar en viss stil och arktekterna en annan, borde inte arkitektkåren rätta sig efter allmänheten i en demokrati?

– Jo, demokratiargumentet är det ultimata argumentet. Om folk tycker att alla tak ska vara täckta av brons så är det det vi ska bygga. 

Det han argumenterar emot är att de modernistiska arkitekterna anser sig vara experter och att de därmed är berättigande att utforma vår gemensamma miljö.

– Om de vore experter skulle människor tycka om det de gör, istället tror de att människor måste skolas om till att förstå det de gör, det är helt barockt. Vi måste skolas om till att förstå att det som är fult är fint, det låter som hjärntvätt. Alla preferensundersökningar som har gjorts visar att en överväldigande majoritet, utan att kunna beskriva det i ord, föredrar klassiskt över modernistiskt.

Om man utgår från expertföreträde bör man enligt Mikael också bygga klassiskt av klimatskäl De mest ekologiskt hållbara byggnaderna är de som människor vill behålla, även när de inte längre behåller sin ursprungsfunktion, vilket ingen byggnad gör för evigt. 

Det som får folk att vilja behålla byggnader är att de är vackra och kulturellt utrycksfulla, den som vill riva en klassisk byggnad i en stad som Lund idag skulle möta motstånd från allmänheten, men ingen skulle bry sig om ett kontorshus från åttitalet revs.

– Vi bevarar gamla industribyggnader och gasklockor och gör om dem till lyxbostäder för övre medelklass!

Motståndet har länge funnits där – “Rivningar på sextio och sjuttiotalet var ideologiska” – men har vuxit sig starkare med åren. Jag frågar Mikael om stadsplaneringen, där det har det skett en vändning sedan modernismens och bilismens genombrott. När bilen blev vanlig fanns tanken om att avstånd inte längre var ett problem, då alla skulle kunna färdas snabbt skulle alla kunna bo utspritt med många kvadratmeter och egna trädgårdar. Vad som skedde var dock att utglesningen skapade nya avstånd, urholkade stadskärnor, var resurskrävande och gjorde människor mer uppdelade och isolerade socialt. Bilismen skapade trängsel, köer och olyckor, och är ekologiskt ohållbar. Idag tar man istället fasta fasta på närhet samt tillgång till kollektivtrafik och cykelvägar. Ingen stadsplanerare skulle idag föreslå att dra en stadsmotorväg rakt genom centrala Lund, vilket man nästan gjorde på sextiotalet mellan Svanegatan och Dalbyvägen. 

Varför har inte samma vändning skett med arkitekturen?

– Det är intressant fråga, för det är många vändningar som har skett, vi omvärderat massa saker, och tagit ett steg tillbaka för att gå framåt.

Det finns flera exempel. Vi har gått från halvfabrikat framför TV:n till att vurma för egenlagat, och vi gått från plastmöbler till hantverk. 

– Vi blev överväldigade av den modernistiska ideologin som handlade om att vi skulle bryta med det förflutna. Den lovade den ljusa framtiden, det var inte så att dåtiden var perfekt, men modernismen var en falsk befriare. 

– I stadsplaneringen har man tagit ett halvt steg tillbaka, de är fortfarande modernister, så väldigt motvilligt. De har kommit ifrån bilismen, men de kan fortfarande inte göra slutna innergårdar, de har fortfarande ingen aning om den klassiska stadsplaneringen, vad det är som gör att centrala Lund eller Malmö är så bra. De får inte lära sig regelverket som säger att så här breda ska gatorna vara, så här höga ska husen vara, de famlar, och de får absolut inte erkänna att de blickar bakåt. Det är därför de uppfinner nya termer för gamla saker, det finns något som heter femntonminutersstaden, det är ett nytt trendbegrepp, men det är bara den klassiska staden.

Varför är man så rädd för att blicka bakåt, jag tänker på arkitekterna särskilt, vad är det som är så läskigt med tradition?

– Därför att då kan man erkänna att de gjorde det bättre förr.

Mikael vill inte gå in på politik, det är känsligt, men jämför med hur det vore att vara sextio år i Sovjetunionen vid dess fall 1991, och att vakna upp en dag och få höra att allt man trott på varit en lögn. Det är så hårt att det skapar en livskris, unga som har mindre bagage kan gå vidare, men inte de äldre.

 – De äldre lever hellre i en vacker lögn än i en ful sanning. Kommunistpartiet är den enda opposition som Putin tillåter, de är inte farliga. Människor får dö i tron på att de hade rätt hela tiden, hellre än att de hela sin ungdom trodde på något som var falskt. Det är psykologiskt, och det är samma med modernismen, de har investerat så mycket, och det börjar väldigt tidigt i skolan med ett identitetsbyggande. “Vi förstår någonting som vanliga människor inte förstår. Det finns ju det här stereotypa utseendet som arkitekter faktiskt har. Vi behöver ett exitprogram för de här människorna!”

Modernismen slog igenom stort på sextiotalet, är modernismen fortfarande modern?

– Nej, det är den inte, den är högst omodern just eftersom att den är inte klimatsmart, den är inte socialt hållbar och framförallt så skapar den inte bra städer, men det är ingenting man kan erkänna. Fixeringen är på nyskapande, man använder CAD i den nya modernismen, och placerar fönstrena huller om buller, då har man skapat någonting nytt, inget har gjort det förut, och det är det viktigaste attributet. Det går hela tiden att hitta på nya saker som ingen gjort förut, platta tak är en sån grej, det är ju jättekorkat om man tänker på vårt klimat. Det läcker massa vatten på vintern, det finns en anledning till att vi har sadeltak. Men det viktigaste är att man gör något nytt, då måste man frångå traditionen, och då blir det massa galenskaper.

– Man markerar väldigt tydligt vad som är tillåtet att tycka och vad som inte är tillåtet att tycka, det är nästan som en sekt. Alla väntar på vad deras kultledare ska säga och så öser de beröm. Desto mindre andra människor förstår dig, desto bättre känner du dig som modernist, ju mer allmänheten tycker att det här är konstigt och fult, desto mer trygg är du i att det här har ännu djupare innehåll, du är ännu mer kreativ, ännu mer konstnär. Det värsta du kan säga till en arkitekt är att det är folkligt.

Arkitektur skiljer sig också från konst i allmänheten då den inte går att välja bort.

– Vi vill inte bo i experiment, du och jag vill bo i hem, när vi går omkring i vår bomiljö vill vi få positiva känslor

– Vi alla lever våra hektiska moderna liv, ungar ska lämnas på dagis och Gud vet vad, vi är inte intresserade av något stort experiment eller ifrågasättande, vi vill ha det vackert. Det betyder inte att det inte kan finnas kreativitet, den klassiska miljön är fantastiskt kreativ, det är hundra olika nyanser av kreativitet, i olika stilar och olika länder. Det är otroligt fantastiska skapelser, men eftersom att det följer det här gestaltningsramverket som jag har angett, och framförallt eftersom att du som klassisk arkitekt alltid ser din byggnad som del av en helhet – du ser aldrig ditt hus som ett objekt som ska tittas på, utan faller tillbaka lite och blir en del av en helhet – så störs du inte av experimenterandet.

Mikael noterar att samma tendens finns i modern konst, att det ibland inte handlar om begåvning utan snarare om att man får mer pluspoäng av kamraterna desto mindre vanligt folk tycker om det.

– Det krävs en begåvning för att skapa det Gustav Klimt gjorde, att sätta ett bildäck på en get eller nåt, det är inte samma begåvning. Vi behöver inte gå in mer detaljerat, för det kan provocera många, men konsten kan du välja bort. 

Framförallt har människor med mindre ekonomiska medel mindre möjligheter att välja sin boendemiljö.

– De är hänvisade till fulheten. 

Studenter är en sådan grupp. Mikael har aldrig besökt Vildanden i Lund – jag intervjuar honom från mitt korridorsrum i ett av området brutalistiska sextiotalsbyggnader i rött tegel och betong – men han ger genast sin sympati när han får höra att området har tilldelats Kasper-Sahlin priset, som föreningen Sveriges Arkitekter årligen delar ut till arkitektur som de menar håller hög kvalitet.

– O Herregud!

En viktig skillnad mellan studenter och andra grupper är att studenter rör på sig mer, är ute på aktiviteter, och är hemma rätt sällan. Desto äldre man blir desto viktigare blir närmiljön. Vildanden är visserligen främst tegelbrutalism och inte betongbrutalism, och kanske därför mer uthärdligt, men kommer enligt Mikael inte vara så kul när jag passerat trettio, och visst är den låga hyran och närheten till grönområden nog mer lockande för de flesta än områdets estetik. Att bo vackert är ett privilegium som inte alla har råd med.

– Det som har hänt i hela Sverige idag är att vartenda gamla arbetarkvarter har ockuperats av övre medelklass.

Kan det inte vara så att det inte byggdes vackrare förut, men att det bara är det vackra som överlevt?

Nej, Mikael avfärdar att så kallat survivorship bias skulle spela in i det här fallet.

– Ingen har någonsin kunnat påvisa en ful klassisk byggnad. Du kan titta på det som revs i Lund, om du hittar en enda ful byggnad så får du pris av mig.

Han framhåller att den klassiska arkitekten inte främst var nyskapande, utan följde beprövad erfarenhet, vilket gav ett väldigt högt medelvärde. Vissa var skickligare och kunde ge byggnader en särskild karaktär, men de byggde alltid i första hand bra, och bara i andra hand originellt.

Inom nationalekonomin talar man om negativa och positiva externaliteter, fasader skulle kunna sägas ha det utifrån om de är uppskattade eller inte. Skulle det vara möjligt att subventionera vackra fasader på samma vis som vi idag tillsätter pengar för offentlig konst, exempelvis med en fasadprocent som bara får användas till fasader?

– Det är en utmärkt idé, problemet är att modernisten skulle läsa regelverket som fan läser bibeln, och placera fönstrena huller om buller, så man måste tyvärr vara väldigt specifik.

Mikael nämner delar en länk till nationalekonomisk forskning som gjorts på Lunds universitet, om vilka miljöer stadsbyggnadsdirektörer tror lockar besökare, svaret är att det är klassiska miljöer. De är också det främsta vapnet mot onlinehandeln.

– Lunds stadskärna kommer alltid att leva, för att människor vill vara där, för att den är vacker, men ett fult köpcentrum kommer att dö, för man kan lika gärna handla online. Vackra stadskärnor är levande stadskärnor.

Med det är cirkeln sluten, och vi kommer tillbaks till vad skönhet är. 

– Det är inte svårt, det krävs fyra års universitetsutbildning för att inte veta vad skönhet är.

Han delar en bild som han brukar använda på föreläsningar, med ett foto på arkitekturhögskolan i Stockholm och på den byggnad som stod där innan. De flesta människor skulle föredra den ädre byggnaden, även en förstaårig arkitekturstudent.

 – När de har gått fyra eller fem år och investerat så mycket i ideologin kommer de säga att det beror på, byggnaderna har olika kvaliteter, det är som lite som 1984, hur många fingrar håller jag upp?

Alla vet vad som är vackert, men genom utbildningen lär man sig att anamma relativism, och att det vackra är ytligt och det fula djupt, man konditioneras. “Det här borde du testa, jag kan skicka materialet”. Mikael menar att en sådan undersökning skulle get svart på vitt varför det byggs så fult idag.

– Om du inte kan definiera skönhet, om du inte strävar efter skönhet, om du anser att skönhet är ytligt, hur kan du då skapa skönhet överhuvudtaget?

Hur uppnår vi förändring?

– Det är väldigt enkelt, det börjar med att man uppmärksammar människor på problemet. Du pratar ju med mig nu, jag pratar i medier hela tiden. Bara att du vet om nu att all fulhet i världen beror att på arkitekterna vill det. Du behöver inte ta mig på orden, du kan göra den här efterforskningen själv. 

När man sedan visar exempel på vad som är möjligt, inte bara i teorin, utan exempel som faktiskt har byggts, så leder det till samtal. Människor börjar tala med varandra och med poltiker, folk börjar gräva i vad det beror på “som du gör nu”, och den diskussionen leder till att det börjar hända saker.

– Vi försöker ta makt ifrån arkitekterna och sätta den i folkets händer och i andra arkitekters händer. Jag är inte arkitekt själv, och inte du heller, så vi kommer att behöva förlita oss på att det är någon som ska kunna uttolka vårt önskemål, men de här människorna, modernisterna, de kan inte det, alltså ska vi lägga makten i andras händer, i klassiska arkitekters. Vi jobbar genom att visa exempel, visa dubbelmoralen, och visa orsaken. 

När människor blir medvetandegjorda om att orsaken är arkitektkårens motvilja, eftersom att de är de enda som protesterar åt byggen alla andra jublar åt, och när arkitekterna sedan säger att de vet bäst, då blir människor upprörda, vilket skapar grogrund för förändring.

– Vi är lite populistiska.

Vägen från ifrågasättande till samtal och förändring är lång, även om arkitekturupproret redan är i kontakt med flera politiker, och liknas av Mikael det vid att vända en oljetanker.

– Vi har vunnit samtalet, men det viktigaste har vi inte vunnit än i Sverige, och det utbildningsfrågan, vi försöker få till en klassisk arktiekturutbildning i Sverige.

Det finns klassiska arkitekturutbildningar i andra länder, men den som vill bli klassisk arkitekt i Sverige idag måste läsa självstudier eller sommarkurser vid sidan av den vanliga arkitekturutbildningen. En effekt av det är en självsortering då människor som vill bli klassiska arkitekter väljer bort yrket. En ny arkitekturutbildning hade inte behövt innebära att någon gammal försvinner eller konkurrens och konflikt på samma lärosäte, utan hade kunnat läggas på en utbildningsort som idag inta har någon arkitekturutbildning.

– När vi får till en klassisk arkitekturutbilding kan vi lägga ner arkitekturupproret, för då vinner vi, då blir det bara marknadskrafter.

Traditionel arkitektur byggde på ett stort hantverkskunnande. Nya byggnader i traditionell stil, som Ekmansgatan 5 i Göteborg, har fått kritik för att de är av sämre kvalitet än vad gamla klassiska byggnader var. Finns det hantverkskunnande som krävs idag?

– Det är klart att det generellt är sämre tillgång på hantverk, men det är inget olösbart problem. Om du börjar bygga igen så återupplivar du hantverket och i värsta fall får vi göra som Sverige alltid har gjort tidigare och importera kompetensen från utlandet.

Bristen på hantverk gör inte att Ekmansgatan 5 eller andra nytraditionella byggnader är sämre än modernistiska byggnader enligt Mikael, de använder dessutom i stor utsträckning samma teknik. Hantverksskicklighet är inte det viktigaste, arkitekturupproret vill i första hand vill ha klassisk fasadindelning.

– Vi kan bygga fyrkantiga lådor så länge det är klassisk fasadindelning, Swedish grace – svensk 20-talsstil – har väldigt platta fasader, men har klassisk fasadindelning och mycket färg.

Det kommer enligt Mikael ske två saker i den arkitektoniska renässans som upproret verkar för: Till att börja med kommer det att ske mycket stilkopiering, och det hantverksmässiga kunnandet och kvalitén kommer att vara lägre än under tidigare epoker, medan vi tar ett steg tillbaka och lär av historien. Vad som kommer att ske sedan är att kunnandet och kvalitén kommer att höjas då vi lärt oss att bygga klassiskt igen, och det kommer att ske utveckling och innovation som bygger vidare på traditionen, då begåvade individer bryter reglerna lita smått och inför ny symbolik i ornamentiken

– Det finns inte en klassisk stil, det finns oändligt antal klassiska stilar, och 99,9999% av alla klassiska stilar har vi inte skapat ännu!

Det är så utvecklingen har skett historiskt, från Barock till Rokoko, från Jugend till Art Deco, och så vidare. Alla stilar utvecklas och varieras och de skiljer sig i sitt uttryck över tid och plats. Mikaels egna favoritbyggnader i världen är den katolska basilikan Notre Dame D’Afrique i Algiers i Algeriet, samt det nyligen restaurerade gamla ungerska finansministeriet i Budapest, som tog skada under andra världskriget

Har du något hatobjekt nummer ett?

– Allt som Gert Wingårdh gör!

Särskilt illa är hans bostadshus Ting1 i Örnsköldsvik, ett färgglatt torn med utstickande lådor i glas. “Den är så ful, och så dråplig!” Wingårdh är enligt Mikael väldigt trevlig, och duktig på att sälja in sig hos kommuner, som får höra att de kan sätta sig på kartan med ett spektakulärt bygge, ett “landmärke”, vilket han liknar vid bondfångeri. Ting1s utstickande glaslådor liknar han vid akvarium där alla ser in, det är dock inte bara “stjärnarkitekter” som Wingårdh som gör sådana snedsteg, utan det är vanligt med fasadbalkonger på många nybyggen, då de inte lärt sig av traditionen.

– Det är ingen människa som vill sitta på en balkong ut mot gatan, dels så är det väldigt bullrigt på gatan, och det är ju inte privat heller, utan balkonger ska du sätta på innergården.

Har du någon modernistisk favoritbyggnad?

– Det är en bra fråga…

Mikael funderar ett tag på Burj Khalifa, “den har lite klassiskt i sig, hur man bygger upp den, som en 20-talsskrapa, så det är lite fusk”. Dock har den inte ett fungerande avloppssystem, utan töms med tankbilar… Mikael bestämmer sig till sist för kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm.

– Glaset gör att du ser in där, och så det blir ljus. Byggnaderna i sig är egentligen intetsägande, men det är lite intressant att du kan se in i den, och det är mycket verksamhet där. Men om jag fick välja skulle jag riva det här också.

Området runt Sergels torg – som med sina bilvägar ovan jord och underjordiska passager för människor är något av en modernistisk rest från en annan tid – har enligt Mikael uthyrningsproblem. “Ingen vill vara där”. Trots att man har rustat upp Hötorgsskraporna och trots att det ligger mitt i Stockholm hittar man lågprisbutiker i den nu inglasade passagerna, som under de senaste tjugo åren undan för undan styckats upp och kommersialiserats.

– Modernism leder till förslumning, och det leder i sin tur till kommersialisering.

Intervjun drar sig mot sitt slut, och Mikael lägger in en sista appell.

– Skönhet är progressivt, om du inte bygger vackert så kommer bara de rika att bo vackert, och alla andra att bo fult. Det är inget samhälle som vi vill ha, men det är det samhället vi har idag. De fattiga får bo i bedrövlig modernism, och alla gamla arbetarkvarter är gentrifierade av övre medelklass.

Intervju och bilder Malte Edman