Reportage
“C kommer aldrig att bli ett femte Tidöparti”
En afton med Muharrem Demirok
Foto: Malte Edman
Centerpartiets ledare Muharrem Demirok gästade i måndags studentafton i AF-borgen, Appell var där och bevakade (samt intervjuade!) den nyblivne partiledaren. I samtal med Moa Berglöf talade han om varför han blev centerpartist, om de utmaningar han och partiet står inför, och om den liberala borgerlighetens framtid i tidöavtalets Sverige.
Det ekar lite lätt i AF Borgens lilla sal när mumlet börjar dö ut. Någon kollar lite hastigt på klockan och som på beställning, efter studentaftons sedvanliga introduktion, så staplar kvällens huvudgäst in. Applåderna fortsätter tills han slår sig ner lite lätt på scen. I förväntan så blir det plötsligt lite tyst i salen. Samtalet kan börja.
Moa frågar raskt om vad han tycker om Lund och efter att först ha hyllat det Linköping där han en gång studerade, och sedan länge styrde som KSO, tvingades han pliktskyldigt att medge att Lund har mer att erbjuda som studentstad. Men sen tilläts partiledaren äntligen tala om politik; hur han blev politiskt involverad.Det hela började med att en kompis tröttnat på att lyssna på hans eviga tjat om ämnet och bett honom gå med i ett parti. Centern var det parti som rimmade bäst med hans övertygelse, även om han som förortsunge till en svensk mor och en turkisk far, uppvuxen i Vårby gård, till en början kände sig något malplacerad i det gamla landsbygdspartiet. Vad som dock lockade var bland annat centerns krav på att “hela landet ska leva”; en tanke som Demirok menar att även partiet internt behövt utveckla, på ett inverterat vis jämfört med det land som det ämnar påverka, då partiet vuxit dels till att bli mer än bara ett landsbygdsparti, och dels till ett landsbygdsparti som ser till hela landsbygden och alla dess behov, och inte bara fokuserar på jord och skogsfrågorna, som Demirok självkritiskt nämner ibland har överprioriterats. Självkritiken och reflektionen över var centern befinner sig som parti och vad som krävs för att nå ut till väljarna bättre än i valet, och därmed vända de dystra opinionssiffrorna, är konstant påtaglig och tynger hela samtalet. Samtidigt finns det en stark tilltro till den egna politiken, och till de val partiet gjort under senare år.
I sin eftervalsanalys noterade centerpartiet att de under valet talade värderingar, medan väljarna ville ha svar på sakfrågorna. Demirok konstaterar lite efterklokt att alla redan visste att de var emot SD, men vad ville de själva göra? Det nådde de inte ut med.Det räcker inte att ställa sig emot andra partiers politik för att forma en egen. Demirok berättar om hur han i valstugorna vid kampanjer ofta kunde känna precis när de tappade en väljare: “men de andra jag talade med, de vill bygga mer kärnkraft”, och återger en anekdot som han menar visar tydligt vad partiet gjorde fel, då han samtalade med en ung tjej (hans ålder), som både brydde sig om klimatet och var kunnig och engagerad i frågan, men som på grund av bränslepriserna inte längre hade råd att köra och besöka mormor. Om hon var tvungen att välja mellan att rädda en isbjörn eller fika med mormor, så skulle hon alltid välja mormor, som vilken människa som helst. Att C inte kunde nå ut med svaret om hur vi kan göra båda saker är en besvikelse för Demirok, samtidigt är han också arg, arg på de partier som nu utgör regeringen och dess underlag, som han menar medvetet ljög väljarna rakt upp i ansiktet, allt för makten. Det finns en viss dysterhet när Demirok talar om valet.
Men Demirok tar direkt avstamp i detta när han plötsligt förmedlar en oerhörd stolthet. Stoltheten över att ha stått fast vid partiets liberala värderingar, och att inte ha fallit till att kampanja populistiskt, eller att sälja sig för makten, är stor, och ses som en självklarhet. Beslutet att inte samarbete med SD som Annie Lööf fattade, och att istället samarbeta med S och träda in i decemberöverenskommelsen och sedan skriva på januariavtalet menar han också går djupt ned i partiets gräsrötter. Demirok lovar att att centern under honom aldrig kommer att bli ett femte tidö-parti, och kallar dessutom avtalet ett “hafsverk”, skapat av fyra partier som inte är ense om något annat än om att migrationen ska minska och att de brottsbekämpande åtgärderna ska skruvas upp, något annat har de inte svar på. Att det är just SD:s politik som är styrande råder det enligt Demirok heller ingen tvivel om, deras retorik har tagit över inte bara tidösamarbetet utan det politiska samtalet på ett vis som han såg som otänkbart bara för ett antal år sedan. Ulf Kristerssons regeringsförklaring använder sig av SD:s retorik så pass mycket att Demirok undrar om Kristersson själv tror på vad han säger. Gällande Liberalerna och Kristdemokraterna undrar han uppriktigt hur de tänker. På samma vis som Centern har behövt gå en lång inombords resa iom. sitt samarbete med S, som annars alltid varit motpolen i centerns långa historia, så kommer L och KD att behöva omidentifiera sig själva iom. samarbetet med SD. Är de beredda att göra det? Att ge upp alla liberala och och humanitära principer, om exempelvis biståndet, för att behålla makten?
“Jag och Jomshof håller i grunden med varandra”. Demirok vet uppenbarligen hur man fångar publikens uppmärksamhet. Han preciserar i nästa andetag att det handlar om deras syn på hanteringen av koranbränningar, som bör förbli lagliga, då vi gällande yttrandefrihetinskränkningar bör fortsätta luta oss mot brottsbalken så som vi i Sverige historiskt sett alltid har gjort. Samtidigt så går han hårt åt att SD som han menar, trots att de kan “ha rätt i sak”, på ett oansvarigt vis utnyttjar detta till egen vinning och till Sveriges nackdel, då de medvetet eldar på konflikter i samhället. Det hårdnande klimatet i form av ökande rasism och antimuslimska stämningar ses på med stor oro av Demirok, som beskriver sig som icke-praktiserande kulturell muslim. Han lyfter att trots hans egna uppväxt i Sverige och trots att hans barn fötts här, så kommer han och hans barn aldrig ses som “riktiga” svenskar av SD, och han ställer sig frågan hur muslimer någonsin ska kunna integreras och bli en del av Sverige, om de ständigt får höra att de inte kan bli det. Motståndet mot SD är således personligt, och till skillnad från motståndet mot V, som han får frågor om och kallar “ideologiskt”, är motståndet mot SD “existentiellt” för Demirok. Att en vänsterpartist skulle ifrågasätta hans rätt att engagera sig i politiken, eller hans barns svenskhet är otänkbar, att han får hot och hat i mailkorgen från SD:anhängare och högerextremister är dock vardagsmat.Demirok är påtagligt säker i sin existentiella syn mot SD, och han övertygar verkligen på ett definitivt sätt att han inte kommer vackla på denna punkt.
För att kunna ge svar på tidens frågor är Centern i behov av en omställning, som Demirok menar är på god väg. Dels har man valt en annan linje i kärnkraftsfrågan än den som partiet historiskt stått för. De som känner till Centerns historia vet att detta är ett stort steg. Målet på max tio reaktorer i landet, som centern under Maud Olofsson lyckades göra till svensk lag ska bort, och gällande friskolorna måste partiet erkänna att det finns avarter, oseriösa aktörer som vill lura samhället på pengar, och att kraven därmed måste skärpas. På frågan om vilken gäst han vill bjuda in väljer han Internationella Engelska Skolans Barbara Bergström, så hon kan förklara varför hon tar barns skolpeng och finansierar högerextrema medier (detta svar får en påtaglig applåd från publiken). Centern utvecklar dessutom politiken för klimat, landsbygd, brottsbekämpning och inte minst framhålls ett antal reformer för sänkta skatter och en mer företagarvänlig och effektivare ekonomisk politik, och för bättre infrastruktur, och ännu mer. Detaljerna får vi se i framtiden. Gällande frestelsen att bli populist och lova enkla lösningar på allt menar Murre att det skulle fungera bra för opinionssiffrorna på kort sikt, men på lång sikt skulle det undergräva förtroendet. Jobbet som politiker liknar han vid en ryggsäck, som är fylld med allt hans företrädare givit honom, och som han måste bära vidare till nästa generation, vad han lägger i den är ett stort ansvar.
Som en politisk idol, när publiken tillåts ställa frågor, nämner han, utöver Torbjörn Fälldin, och utöver Obama med sitt budskap om hopp och att “yes we can”, även Centerpartiets Karin Söder, som var minister i Fälldins regering, och som Demirok menar spräckte långt fler glastak än statsministern, och vars syn på poltiken resonerar med honom. Han får även frågan om vilka fem ministerposter han skulle ge Centern, och om han ej får byta ut de alla mot statsministerposten, så är svaret landsbygdsminister, finans-, klimat-, kultur- och rymdminister (som Maud Olofsson en gång var i egenskap av näringsminister). Han lyfter kulturens vikt som demokratibärare i denna tid av bokundanplockningar på bibliotek och flagghalningar utanför kommunhus.
Frågan om angiveriplikt för lärare och sjukvårdspersonal kommer givetvis upp från en av studenterna och den är han emot. Att det tas med i utredningen som beställts är onödigt. Han hejdar sig dock ett ögonblick, betänker frågan, och förklarar att universitetslärare däremot, som möter vuxna och inte barn, dvs människor som själva valt att stanna trots att de fått avslag på asylasökan eller indraget uppehållstillstånd, är annorlunda och kan tas med i utredningen. Centern värnar å ena sidan om barn och ser anmälningspliktens skadliga verkningar, å andra sidan står de för en reglerad invandring och därmed att avslagsbeslut fullföljs. Han hade inte behövt nämna denna sista, lite kontroversiella tillsatts, men han gör det ändå, för att vara konsekvent med partiets politik. Svarar att han inte kan se att en förhandling med V skulle vara fruktbar. Han undviker helt frågan gällande om det skulle vara fördelaktigt att gå med i Euron, något som vi på Appell givetvis fick honom att svara på, om än lite motvilligt, i vår intervju efter eventet. Gällande om huruvida livsstilsförändringar är något nödvändigt för att klara klimatkrisen svarar han ja, men framhåller att det inte är något att frukta, utan tvärtom kan det göra livet bättre, och är vad som för oss framåt som civilisation.
Även om det hänger flera frågor i luften så når kvällen ändå sitt slut och de händer som innan sträckte sig ivrigt mot taket får nöja sig med att dela ut en lätt applåd. Murre ställer sig upp lite raskt med fokuserad min, det är trotts allt en del kvar innan han helt kan slappna av för dagen. Kanske tänker han på den kommande intervjun med Appell, kanske (troligen) tänker han på pytt i panna.
Malte Edman
