Reportage
”Ryssland är här för att stanna”
Frankrikes President, Emmanuel Macron gästar Studentafton
Macron förde kvällens samtal med säker hand. Foto: Benjamin Bengtsson, Appell
Mörkret hann falla runt Universitetshuset innan Emmanuel Macron ens kunde sätta sig ner i den vinröda gäststolen. Med sin kompletterande blå-vita utstyrsel manövrerade han kvällens studentafton, trotts att det var han som fick frågorna, till att cirkulera kring Europas säkerhet. Utanför ringlade polisfordonen, en efter en annan, runt Lunds ranglande gator. Säkerhet stod sannerligen på agendan.
Ett bekant sorl spred sig I Universitetshuset, som så brukar när Studentafton flyttar in studenterna i dess luftiga aula. Denna gång var dock alla platser fyllda långt innan gästen ens satt sin fot på Lundagård. Må hända att gästen för denna kväll bar på ett helt eget gravitationsfällt, måhända att kvällens gäst kanske hade väckarklockan oställd. Men ändock fann sig tvärt studenten stående när Frankrikes President tågade in efter Svenska Kungens sällskap runt och en halv timme efter utsatt starttid. Kanske får vi tacka de återkommande repetitionerna av Joe Dassins klassiska ”Les Champs-Elysées” som kördes om och om igen, som ett mantra av studenterna – en sorts magisk ramsa för att trolla fram vår Franske gäst – för att ingen dåsade till.
Kvällens moderator, Sylwia Schwaag Serger, inleder med att fråga om hoten mot den västerlänska demokratin. Är de yttre eller är de inre? Macron till syntes utan andetag ord direkt och nämner nästan uteslutande problem som är väldigt specifika för just vår tid. De är alla problem med vår informationsteknologi (även om han ej benämner det som sådant). Det är säkerhetsproblem som manipulering av val via cyberattacker, destabilisering av informationsflödet och sociala medier som ger lika röst år alla. Macron märkte nog att en del höjde nog på ögonbrynen på den sista punkten för han går direkt in på att förklara vad han menar. Är inte lika röst åt alla själva grunden i en demokrati, som ju utgörs av folkets röst?
Nej, säger Macron. ”Vår demokrati utgörs av rationella röster. Grunden till upplysningen. Ni som går på universitetet vet säkert att er professor inom lag och rätt vet betydligt mer än de flesta om just lag och rätt, således är dennes röst priviligierad att uttala sig om vad som är rätt och fel inom detta område. Att ni som studenter utan vidare skulle gå ihop och en dag bestämma att er för att er professor helt enkelt har fel, att er röst är lika värd, skulle skapa ett nytt samhälle där vi inte längre kan hålla fast vid kriterier för vad som är sant och vad som är falskt. En total destabilisering av vår demokrati.” Tonfallet är ovant för svenska studenters öron. Sorlet tassar sig fram i bakgrunden igen.
Ämnet går raskt vidare till om vi i Europa, med vår tröga, reglerade marknad, kan hävda oss som innovatörer i Tech sektorn (alltså samma sektor som Macron precis pekat ut som en av demokratins stora destabilisatörer), mot giganter så som USA och Kina.
”Ja det kan vi, och det kommer vi!”. Macron tror på Europas system som en fördel. ”Det säkerställer institutioner, friheter och rättigheter som vi inte hittar i andra system, även om reglerandet av dessa gör systemet tungt i en konkurrenskraftig sektor. Det är dock denna tyngd som även agerar stabiliserande för vårt samhälle.” Det är nästan som att Macron, med hans egna mått mätt, kan sägas tala med Europeisk retorik. Han talar på ett påfallande balanserat och stabilt sätt, utan ryckighet och med rätt mängd iver, men så plötsligt harklar han sig lite, innan han ger Kalifornien som ett exempel på motpol till Europa. Ett samhälle som i Presidentens ögon förfaller i sin ostabilitet och osäkerhet. Även här tycks tonläget främmande. Det är svårt att tänka sig en svensk statsminister tala så om USAs viktigaste stat.
Samtidigt så betonar han, lite paradoxalt, att vi nog måste pausa vårt fokus på reglering i denna sektor om vi ska kunna utmana bl.a. silicon valley i denna kapplöpning (ett underligt påstående för dem som följt Frankrikes många säkerhetsmotiverade regleringar i tech-sektorn de senaste åren). Det måste ske större investeringar privat, betonar han. Det är något han återkommer till gång på gång. Vi måste investera mer. Annars hamnar Europa efter och gör vi det, ja då har vi ingenting kvar att reglera längre, all teknikproduktion kommer att beläggas utomlands och Europa kommer stå kvar som överkvalificerade konsumenter.
Nästa fråga handlar om Sverige. Om hur statistiskt sätt positivt vi ställer oss till Europa, till ambitiösa klimatåtgärder och till integration inom europa, men hur vi samtidigt, till skillnad från Frankrike och Macron, inte riktigt har den där glöden, det där vurmet för Europa som projekt. Så vad kan vi Svenskar tillföra i vår apati?
Macron tar nästan frågan som ett appell. ”Be passionate about Europe!” uppmanar han. Det finns inget annat projekt som liknar Europa, vars historia präglas av konstanta krig; krig mot oss själva. Båda världskrigen startade ju faktiskt även de som europeiska krig. Alla våra tidigare ledare agerade utefter motivation att dominera, men idag agerar vi utefter respekt för våra olikheter. Att leva i balans och harmoni. Europa är ett unikt projekt för att stoppa cykeln av konstanta krig, att neutralisera nycklarna till dem så som i stål och kol unionen. Europas samarbete handlar om att bli självständiga, om att ta tillbaka kontrollen. Han nämner tre områden specifikt: Försvar, forskning och energi. Det sistnämna är kritiskt. För att kunna lösa klimatkrisen så måste vi elektrifiera vårt samhälle. ”Men hur ska vi kunna bygga nästa generations elektriska samhälle utan att kontrollera våra egna energikällor?”. Att elektrifiera på gas och kol är dödsdömt. I detta ser han även den största utmaningen till att klimatkrisen, i de länder som fortvarande använder dessa energikällor. Många kanske sneglar på växande länder så som Indien och Kina, men Macron är tydlig med att USA står för det överlägset största hindret här.
Tre studentfrågor viftar i luften, varav den sista kanske var av störst personligt intresse för presidenten. När kriget i Ukraina är över, hur ska vi hantera Ryssland? Kan de bli en del av oss, en del av Europa, en del av NATO? Med tanke på hur vi har hanterat våra fiender under historiens gång, har vi lärt oss något om hur vi ska hantera Ryssland efter att kriget är över?
Macron poängterar att detta kriget, som nu sköljt över oss som lite av en chock, egentligen redan startade med våra egna misslyckanden år 1990, med Sovjetunionens kollaps och vår obenägenhet att skapa ett långsiktigt och hållbart ramverk för vår framtid med Ryssland då. Idag ser dock Frankrikes ledare endast en väg framåt och det är att ge Ukraina allt stöd vi kan ge, att sätta igång vår försvarsindustri och nationella produktion för att beväpna Ukraina, för att hjälpa dem skapa de bästa förutsättningarna för dem själva i den förhandling mellan de två stridande sidorna som enligt Macron oundvikligen kommer att äga rum. ”När vet vi inte. Det kan ta många år. Men Europa har, givet dess historia och givet att Ukraina är en del av Europa, ett speciellt ansvar för denna konflikt”. Det märks att Ukraina varit högt på agendan i Macrons säkerhetstänk de senaste två åren. Orden flyter på utan hinder. När han ställer sig frågan vad som gäller för Ryssland dagen efter krigets slut så gör dock Macron en okaraktäristisk liten paus igen. ”[…] because the Russian geography will not change. Russia will be here.” Det mumlar till lite I salen, men han fortsätter med att förklara att vi måste göra det vi inte gjorde efter Sovjetunionens fall. Vi måste skapa en ny, stabil säkerhetsarkitektur med Ryssland, där vi i Europa själva sätter villkoren för vår egen säkerhet. Inga fler satellitstater, inga fler hot mot vår demokrati, ingen mer aggression och säkerhetsgarantier som vi i Europa själva hanterar och kontrollerar. Macron vill inte se europeiska säkerhetsfrågor hanteras, som de gjort historiskt, av andra stormakter. På det sättet kan vi komma att leva i fred, även med Ryssland som granne. Även om Macron vid detta laget bara såg ut att ha värmt upp och verkade vara sugen på fler frågor, så var nog pyttipannan redan på väg att svalna och så led aftonen mot sitt slut, under tonerna av ”Les Champs-Elysées” och en sällan skådad sjungande Fransk President, omgiven av Lundastudenter.
Benjamin Bengtsson