Reportage

Finns det rum för öppen diskussion?

Statsministerafton med Ulf Kristersson

Väl inne i salen, kunde man uttyda kampsångernas melodi genom stadshallens väggar, en föraning av kvällens tema. Demonstranter med plakat och slagvisor om klimatfrågan såväl som situationen i Gaza stod utanför och höll tonen tills långt efter att studentaftonen dragit sig till sitt slut.

Ulf Kristersson som stigit upp på scenen efter en introduktion av Studentaftons Frida Eriksson, hade knappt börjat tala då en kvinna från läktaren ställt sig upp;

30 000 människor har mördats i Gaza. 13 000 barn har mördats i Israels folkmord som du, Ulf Kristerssons regering har stöttat hela vägen. Ni har assisterat Israel att svälta ut Gazas befolkning. Ni är medskyldiga till folkmord!

Hon eskorteras ut ur salen och förvirring tycktes prägla de nästkommande minuterna då det bröt ut en våg med andra aktivister som tog ton mot regeringen.

Ulf Kristersson! Din politik dödar! […] Hur vågar du tala till studenter när du förstör vår framtid!

Spänningen fortsatte stiga då ett flertal började bua i protest till upproret, medan Ulf Kristersson satt och smuttade på sitt vattenglas tills uppståndelsen dog ut.

Det är en fin tradition i Sverige att alla får tycka olika och att alla får komma till tals. Men det är också en tradition att man talar en i taget, sade han, och satte ned sitt glas.

Tillslut när kvällens moderator, numera kulturchefen på Svenska Dagbladet, Ida Ölmdal slog sig ned i den röda stolen motsatt Ulf Kristersson, tycktes det spända läget släppa lite, då hon konstaterade att hon själv ställer sig kritiskt till statsministern, och kommer ta upp de ämnen som tagits upp av demonstranterna, med betoning på frågestunden.

Det kommer finnas möjlighet att ställa frågor om situationen i Gaza.

Men trots det, uppkom inte konflikten under frågestunden, eller snarare, mikrofonen nådde aldrig de som ville ta upp ämnet.

Utöver de vanliga frågorna om konkreta politiska åtgärder, som hon specificerade säkert skulle vara av intresse för oss studenter, fokuserade Ölmdal istället på den ideologiska synvinkeln. I bemärkelse frågorna som rörde “svenskhet” och medborgarskap tycktes koka ner till vilka skyldigheter man har som medborgare för att ta del av de rättigheter som tilldelas en i ett sådant kontrakt. Vilka rättigheter bör sträckas till de som ännu inte är svenska medborgare? Det uppstår, i hans mening, en konflikt när en person som vill ha svenskt medborgarskap och på andra sidan motverkar “svenska intressen”. Det undgår honom hur nya medborgare kan bryta mot dessa intressen, så fort de får ta del av de rättigheter medborgarskapet innebär, genom att medverka i extremism eller allmän kriminalitet. 

Men, bemöter Ölmdal vasst, vad i så fall gör skillnaden mellan en extremist född i Sverige och en ny-svensk extremist? Gör detta skillnad för Ulf Kristersson? Är det inte ett lika stort övertramp på de medborgerliga rättigheterna i vardera fallen? 

Diskussionen tycktes aldrig röra sig mot en slutsats, så för den knappa tidens skull fick de gå vidare till andra ämnen.

Ölmdal styrde samtalet runt ämnen som inkluderade medborgarskap och svensk tillhörighet, klimatfrågan och sänkt bränsleskatt, NATO-medlemskapet och dess konsekvenser för Sveriges försvarsstyrka, och Israels och Palestinas konflikt. 

Kanske påverkad av spänningen som fortfarande pulserade, kanske en känsla av skyldighet att företräda rösterna som ekat genom salen, Ölmdal frågar Kristersson rakt ut, är hans regering medverkare till folkmord?

Och Ulf Kristersson, en sann politiker, manövrerade skickligt  hans svar till att cirkulera kring många av dessa frågor istället för att ge direkta svar på Ölmdals direkta frågor. Förrutom om den där om folkmord, där blev svaret ett tydligt nej.

Under frågestunden uppkom klimatfrågan ännu en gång; tror Ulf Kristersson att ni fortfarande hade fått den mängden röster som ni fick, i fall ni var tydliga med hur er miljöpolitik egentligen skulle se ut? Dansande kring frågan framhöll Kristersson att det är “fysikaliskt omöjligt” att nå de klimatmål de utsatt under sin kampanj under en mandatperiod, och detta måste ha framgått till väljarna. Vad hans regering försöker göra är att lägga grunden för förbättring, man måste helt enkelt  etablera ett mer stabilt elnät innan omvandlingen av samhället till el kan ske. 

Sveriges ställning till regimen i Iran ifrågasätts av en juridikstudent, då Sverige tycks ha uppfattning om ledningens förtryck men fortfarande leker medgörliga medspelare. Ulf Kristersson medger detta men att det endast är så på grund av att det är nödvändigt att hålla sig foglig i relation till de allmänna internationella spelreglerna.

En flykting från Ukraina tackade Kristersson för asyl, och undrade om vad som skulle ske när EU tillfälliga skydd för ukrainska migranter tog slut. Kristersson försäkrade honom att Sverige, oberoende av EU, kan förlänga detta skydd och fortsätta erbjuda asyl till de som flyr undan kriget.

En student frågade om studenternas stöd inför den ökande inflationen. Detta bemötte Kristersson med ett direkt svar om hur istället för att erbjuda ekonomiskt stöd, gör man gör allt för att minska inflationen. Att ekonomiskt kompensera alla utsatta är inte hållbart– man vill inte återuppleva 90-tals krisen.

Frågestunden tog slut och aftonen började runda av då en hand sträcktes upp

Jag har en fråga om Palestina!

Snabbt avslutade man aftonen, och Ulf Kristersson avlägsnade sig från scenen.

Mörkret hade hunnit falla, men trots kylan som hade lagt sig över torget, kände man av våren i luften. Nästan lite omtumlad, satte man sig ned för att smälta kvällen.

Om man skulle räkna den sista frågan som en protest, var det totalt sju gånger då aftonen avbröts av aktivister som bröt ut i kampsång och rop. 

Frågan som tycktes återstå var den: var det produktivt?

Finns det rum för öppen diskussion, eller gör omständigheterna att rummet inte kan eller bör finnas? 

Mathilda Lowegren