Recension: The Playlist (Netflix 2022)
Viggo Alm
Samtidigt som framgångssagan om de svenska techbolagen börjar stöta på patrull på världsmarknaderna har Netflix nya serie om Spotify blivit högaktuell. Viggo Alm Recenserar.
Detta är en kommenterande text vars innehåll representerar skribentens åsikter
Den nya Netflix-serien The Playlist bjuder oss på sex kapitel om startupen Spotifys långa resa från Rågsved till USA:s kongress, helt utan överraskningar för oss födda efter år 1990. Det finns dock ett undantag — att Edvin Endre som gestaltar grundaren Daniel Ek i huvudrollen har offrat sin hårlinje är oerhört imponerande. Verklighetens Spotifychefer hade kunnat använda Endres panna som landningsplatta för sina privathelikoptrar.
Serien har hittills fått blandade recensioner. De flesta handlar om att innehållet är intressant men att dialogen och berättandet är torrt. Jag håller inte med. Vi är alla mer eller mindre uppvuxna med Spotify, så innehållet är för oss väl bekant. Och även om vi i Sverige är extremt kåta på att se inhemska företag ta över världsscenen så är det faktiskt inte jättespännande. Däremot finns det intressanta stunder i dialogen – en dialog som många recensenter beskrivit som torftig och tjatig. Det är precis vad den är, och det är därför den är så bra. Den är realistisk. Ingen pratar som Gunvald Larsson, utan majoriteten av alla vardagssamtal är stilistiskt sett fett tråkiga. Vi snackar om någon ny tröja vi köpt och någon nationsklubb vi ska till.
Ett ytterligare pluspoäng till The Playlist är att den skippar onödiga miljöbyten. Många scener utspelar sig i en och samma korridor, som symboliserar Stockholms techvärld. Istället för att ta en Uber till möten går våra karaktärer några dörrar bort i korridoren. Det kanske låter slött, men korridoren lyckas både byta ljus och vibe under de korta promenaderna. Att livet utspelar sig i en korre känns bekant!
Serien berättas ur perspektivet av en karaktär per avsnitt. I det sista avsnittet får vi följa Bobby T, en fiktiv kvinnlig artist som dras med i en global proteströrelse mot Spotifys motvilja till att betala sina artister ordentligt. Bobby T råkar inte bara vara en fett cool indieartist — typ 2022s Lisa Ekdahl, fast från Rågsved — utan hon är även gammal klasskompis med Daniel Ek. Avsnittet utspelar sig år 2024, och Spotify har blivit ett slagträ i den amerikanska inrikespolitiken. Bobby T agerar talesperson åt alla artister som anser att Spotify inte har infriat sitt löfte om att vara plattform nummer ett för självständig framgång på den moderna musikscenen.
Kritiken är faktiskt befogad. Spotify betalar inte ett visst belopp per stream, utan artister får betalt för sin andel av alla totala streams. Detta leder till att stora artister fortsätter tjäna bra på sin musik samtidigt som små artister har svårt att få ihop tillvaron. Må så vara att man på Spotify kan sprida sin musik utan skivbolag — men i grund och botten är situationen relativt oförändrad sen det tidiga 2000-talet. Och egentligen har jag svårt att inte hålla med. De flesta artister med talang kan slå igenom utan att man från lagstiftarhåll går in och etablerar en slags minimilön per stream, som USA:s kongress vill i The Playlist.
”Vid det här laget är vi som kunder tämligen bekväma med hur enkelt och billigt det är att streama musik, och många nya artister som inte upplevt CD- eller vinylåldern har i flera fall listat ut hur de ska vända algoritmerna till sin fördel”
Helvete! Jag håller ju med Sveriges nya kulturminister Parisa Liljestrand, kulturministern som inte hade koll på att Ruben Östlund är filmregissör och inte författare. Parisa Liljestrand fick i sin första intervju med DN Kultur (28/10) beskriva sin kulturpolitik, som i stora drag kan sammanfattas med ett (sammansatt) ord; laissez-faire. Hon ”ser en potential för kultursektorn att inte göra sig beroende av bara statliga medel”. Jaha. Det här var ju oturligt. Jag hoppas att jag och Parisa kan mötas på mitten. Håkan Hellström behöver inte någon minimilön för sina Spotify-streams, men vi måste behålla finansieringen till lokala ideella kulturscener som Mejeriet i Lund.
Men stämmer The Playlist’s syn på framtiden? Förmodligen inte. Vid det här laget är vi som kunder tämligen bekväma med hur enkelt och billigt det är att streama musik, och många nya artister som inte upplevt CD- eller vinylåldern har i flera fall listat ut hur de ska vända algoritmerna till sin fördel. Serien lyfter fram att musikscenen egentligen inte har förändrats så mycket trots Spotifys uppkomst — det är fortfarande skivbolagen som har störst makt. Om något skulle ha förändrats hade det redan skett. Och kanske borde vi tagga ner lite i vår syn på att svenska techföretag är vita riddare.
Serien avslutas med en fin shot där vi tittare avslöjas som lurade; kameran zoomar ut från slutscenen där Bobby T och Daniel Ek återförenas framför obelisken i Washington DC, och vi inser att den inte var inspelad i den amerikanska huvudstaden utan framför en greenscreen på ett regnigt och grådassigt Gärdet i Stockholm. Sjukt prank. Spotify må ha revolutionerat tillgängligheten till musik, men de revolutionerade inte musikbranschen. Det är The Playlist’s huvudsakliga slutsats.