Amanda Romare berör och upprör
Känd för sin träffsäkra och ärliga återgivning av allt från dejtande till relationer har Amanda Romare på kort tid blivit ett hushållsnamn. Amanda debuterade med Halva Malmö består av killar som hatar mig och är i dagsläget högaktuell med den nysläppta ’Judas’, en autofiktion som snabbt har blivit mycket omtalad. Trots sitt hektiska schema ställde Amanda upp på en intervju innan hon skulle medverka i Kunskapskrogen, i ett samtal om tvång och författarskap, anordnat av Medicinska fakulteten. Iklädd en lång fluffig jacka stormade hon in som en rockstjärna och vi slog oss ner i ett av medicinska fakultetens avskalade grupprum.
Amanda skrev sin första bok redan i gymnasiet. Boken handlade om hennes gymnasieklass som hon beskriver som både vild och jobbig. Så på frågan ‘Vad var det som fick dig att börja skriva?’ svarar Amanda att det handlar om ’att försöka se klart på saker och lista ut vad som är rätt och vad som är fel’. Att hon började skriva så pass tidigt menar hon tyder på att skrivandet, för henne, handlat just om att kunna bearbeta sånt som hjärnan har svårt att greppa. ‘Det är ju en terapi, bearbetning och utforskning för att hitta svar.’
Amanda Romare i samtal på Corpus Medicum, foto: Anna Fogelquist
Amanda beskriver Halva Malmö som att följa två olika spår. Det ena spåret är bearbetandet av skammen man möts av när man dejtar. ‘Man slår så mycket på sig själv och det kanske är onödigt för egentligen tycker jag ju att det är själva grejen att våga dejta. Det är inte konstigt att man ballar ur då, det är ju en extrem situation.’. Det andra spåret är utredande ‘Varför vill ingen ha mig? Varför är det så svårt? Vad gör jag för fel?’. Det är även ett tema som återkommer i den nyutgivna Judas. På samma sätt utforskar Amanda vad som är ‘normala problem’ för en relation och testar den egna uppfattningen mot läsarens igenkänning. Hur mycket känner läsaren igen sig – hur konstiga är hennes tankar på en skala? ‘Man kanske inte är hundra säker att det här är min själsfrände, fast jag är ändå kär i den. Mycket sådana tankar som jag känner att jag har gått och grubblat på och då bearbetar jag väl det genom att skriva och sen också se om andra känner igen sig.’.
Judas har blivit omdebatterad, mycket kanske till följd av att den befinner sig i ett gränsland mellan verklighet och fiktion. ‘Jag känner ju generellt att det finns mycket i litteraturen som är väldigt mycket mord och hat och här kanske det bara är att gräva i nyanser i en relation. Det verkar ju som att det berör men också upprör en del. Det är jag förvånad över.’. Amanda beskriver hur en stor del av huvudkaraktären Amandas sätt att vara präglas av just hennes tvång, i sina försök att skapa den perfekta bubblan för både sig själv och sin partner. Omkring 23-24 års ålder förstod Amanda att det hon hade hette OCD men redan sedan innan visste hon att hon hade både tics och tvångstankar. ‘Men sen tog det nog några år till innan jag förstod att OCDn hängde ihop så mycket med min rädsla för förändring och min strävan efter perfektion’.
Utöver sitt författarskap har Amanda, och hennes syster Adina, medverkat i ‘Tvångstango’ – en serie om att bli fri från OCD. I sex avsnitt får vi följa systrarna då de tar sig an sina respektive tvång ledda av Erik Andersson, en av Sveriges främsta experter på OCD. Då jag frågar om hur responsen har varit när hon trätt fram och talat så öppet om sina tvång svarar Amanda att det har varit ‘Oväntat vackert’. ‘Det har fan vart fint asså. Man är alltid rädd när man släpper grejer. Ska man bara våga va ärlig och äkta så ligger man där på gränsen att det också kan gå fel.’ I tvångstango visste jag liksom att nu måste jag våga öppna mig helt och va transparent. Så jag var jätterädd att det skulle mottas – bara vad är det för freak? Men det har faktiskt bara varit en jättestor grupp som hört av sig och gett stöd och har tvång själva eller har en anhörig som har det som nu kan förstå dem. Så – oväntat vackert.’. ‘Det har faktiskt varit jätteläkande också. Det är en grej med de lätta tvången, men de tunga tvången, de sexuella tvången, inom den absolut förbjudna kategorin, de är ju svåra att prata om men då har jag ju fattat att jävlar vad många som har de liksom – på ett skönt sätt!’
När det gäller hennes författarskap agerar Amandas OCD ett tveeggat svärd. ‘Jag tror på nått sätt att OCDn också är nån slags vägledare i att jag försöker se sanningen. Saker ska va rent och fint och man ska förstå dem. Och det tror jag är en drivkraft i att jag skriver och så.’ ‘Men sen kan ju OCDn också vara skitjobbig som att nu när jag skulle skriva min andra bok tog det ju fyra, fem år för att jag var tvungen att läsa om varje mening hela tiden och behövde söka hjälp.’. Amanda berättar även om hur det är att ha trätt in i en bransch där man är ganska offentlig. Det kräver ett starkt psyke, speciellt som OCDn bjuder upp till ältande och grubblerier. ‘Nu har jag ju varit inne i en torktumlare med nya boken och idag ska jag skifta fokus och sitta här där det är en helt annan grej och då måste man släppa allt det andra men så ältar man “Var jag dum igår?”, “Gjorde jag detta fel nyss?”’. Det är ju vanliga känslor menar Amanda, men OCDn skruvar upp det.
Amanda inleder kvällens Kunskapskrog med att tala sin upplevelse med OCD, från barndom till vuxen ålder. Skickligt varvar hon allvar med humor och får alla att i ena sekunden lyssna uppmärksamt till att i nästa ryckas med i skratt. Därefter följde ett spännande samtal med Emma Claesdotter-Knutsson, överläkare och docent vid Barn- och ungdomspsykiatri, där vetenskap och det självupplevda fick mötas med publikens inskickade frågor. I samtalet liknar Amanda sina tvångstankar, när de är som värst, med en frågvis och bestämd general. När OCDn inte är lika påtaglig beskriver hon den mer som ett konstant skvalpande. En fråga från publiken var ‘Går det att bli av med OCD?’. Emma Claesdotter-Knutsson menar att det är möjligt men att det finns kvar en känslighet för att falla tillbaka i beteendet, inte minst om man råkar ut för något jobbigt.
Amanda Romare som barn, foto: Anna Fogelquist
När Amanda var yngre grundade hon en stiftelse, för psykisk ohälsa och självmordsprevention, som riktade sig mot andra unga. Jag frågar Amanda om hon har märkt någon förändring i samhällsdebatten kring psykisk ohälsa.‘Då 2012 fanns det ju inget. Googlade man döden så kom det upp två Aftonbladet artiklar.’. Om man istället ser sig omkring nu, 20 år senare, har det bubblat upp massa hjälplinjer och information, säger Amanda. ’Det är ju häftigt att se, speciellt när jag jobbat med det så nära – att bara jävlar vilken revolution’. Bara det att Tvångstango togs emot så väl tror Amanda inte skulle ha varit fallet om den släpptes för 15 år sen.
Trots stora förändringar, i positiv riktning, pekar Amanda på områden där vi kan göra bättre ifrån oss – såsom att döma varandra mindre. Amanda ser potential till förbättring och uppmuntrar vården, och inte minst alla akademiker samlade i rummet, att våga försöka lösgöra sig lite från byråkratins grepp för att kunna hitta sådana nya lösningar som kan revolutionera vården. Efter samtalet tar sig Amanda tiden med personer som vill ha en bok signerad eller som vill tala ut om sina egna tvång. Amanda Romare kommer nog inte sluta att varken beröra eller uppröra inom snar framtid.
Anna Fogelquist