Essens-> Julrim
Rimmens tid är här. Poesins vida återkomst som så marginaliserad i dagens ord- och bildkonst. Marcus Berggren försökte, men nu är han tillbaka på standup-turne. Trots poesins död finns det en gång om året där rimkonsten åter får några sekunders glans, julrimmet. När “bok” ska AABB rimmas och “ölglas” rimmas med kras, det flyger ibland.
Men det är viktigt, igår kom det på tal. Chat GPT. I julstressen tuktas genvägar runt det redan “omöjliga”. I den enda stund där ord får leka på ett papper, tillåts en algoritm fylla dess funktion. Sort rimmar inte fort, GPT, iallafall inte på blekingska.
AI kan också göra konst! Eller? All konst är ju bara en skiftning, en riktning, en nyans eller en kombination av vad någon annan har gjort. Alla ord har redan skrivits, men kombinationen av den är unik? Vad är då skillnaden?
Konst och poesin har någonting som inte nummer, mönster eller demokratidefinitioner har. Den är ett samspel mellan två ögon och två händer. Essensen av själva skapandet. Konst är inte bara en kombination av penseldrag, konst är att någon skapat penseldraget. Oavsett om draget kopieras, rivs sönder eller knycklas ihop skapas det genom samspelet. Ordet har ett egenvärde, kombinationen har ett egenvärde. Genom att instrumentellt och syntetiskt skapa denna förlorar ordet dess kraft.
Så låt nu orden rimma på sin närmsta. Låt de dras fram på ett papper. Låt tanken själv utan genvägar leta sig fram till det fyndiga. För när vi förlorar de sekunder där mänsklig kreativitet låter sig få en plats i vardagsrummet. Ja, då låter vi poesin tillfalla performatismen och performatismen endast. Låt essensen finnas kvar oavsett om rimmet är Hus och Brus.
Hugo Clarin