Fråga Freds!
De senaste två veckornas absolut hetaste potatis. Grönland och Trump. Danskarna har viftat med flaggor från forna Kalmarunionen, Trump har gjort en Iwo- Jima referens och den danska utrikesministern har lyst med aura i klass med Churchill. För att reda ut denna komplexa situation tog jag hjälp av några vänner från Freds- och Konfliktprogrammet, de svarade diplomatiskt och med skärpa.
Hur förhåller sig internationell rätt till situationen på Grönland?
Fredsare på Lunds universitet läser under sin första termin en kurs i folkrätt, vilket ger en grundläggande men tydlig översikt över internationell lagstiftning. En stor del av internationell lagstiftning bygger på idén om staters suveränitet och självbestämmanderätt. Artikel 2 i FN-stadgan anger hur hela organisationen vilar på medlemsländernas likställda suveränitet, och hur användning av våld mot en stats territoriella integritet är förbjuden.
Det finns dock ett undantag till detta i artikel 51, som beskriver staters rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp. Däremot kan artikel 51 endast åberopas i fall av väpnade angrepp, och politiska konflikter eller rent ut av territoriella erövringar kan alltså inte utgöra grund nog för att undanta artikel 2. Trumps agerande strider således mot internationell lag.
Alva Danielsson- T4
USA har ju uttryckligen rätten att tillsätta hur mycket bevarande styrkor de vill för det påstådda “hotet mot egna nationen” men detta är ju inte det faktiska intresset. Militär intervention kräver konsensus från FN:s säkerhetsråd, och så kallat “preventivt självförsvar” saknar i detta fall rättslig grund då det inte finns ett faktiskt militärt hot. Annektering av en suverän stat är ett folkrättsbrott utifrån suveränitetsprincipen. Det inskränker även människors rätt till självbestämmande, vilket USA genom ratificering av ICCPR är juridiskt bundna att respektera. Nato:s stadga fastställer även att medlemsländer inte får angripa varandra och ska lösa internationella tvister med fredliga Medel.
Thea Gerhardsson- T2
Kommer diplomati över huvud taget fungera?
Huruvida diplomati kommer att fungera eller inte är väldigt svårt att svara på. Den amerikanska presidenten har gång på gång visat sig nyckfull och impulsiv, och har vid flertalet tillfällen uppvisat en total avsaknad av respekt gentemot framförhandlade avtal och förpliktelser. Därmed inte sagt att diplomatiska lösningar är uteslutna.
Om jag tillåts spekulera tror jag att diplomatin kommer att vara vägen framåt för att lindra spänningarna och nå någon form av långsiktig lösning. En amerikansk invasion av Grönland tror jag är osannolik; det vore alltför kostsamt för Trumpadministrationen, både på den globala arenan men även på hemmaplan.
Hugo Abrahamsson- T4
Diplomati är en konstform som kräver skicklighet och inte minst att parten i andra änden av relationen lyssnar. Under första året av hans andra mandatperiod har Trump gång på gång visat hur hans förmåga att lyssna till andra inte direkt är en av hans styrkor. Diplomati har sällan tidigare framstått som en sådan utmaning.
Däremot anser jag inte att det finns något alternativ bättre än diplomati. Jag har svårt att se hur någon annan metod hade kunnat fungera bättre utan att samtidigt också eskalera situationen och äventyra världsordningen ytterligare. Vi bör akta oss för att ge upp hoppet på diplomatins kraft.
Alva Danielsson- T4
Om du fick vara toppdiplomat idag, hur skulle du agera? Sätta hårt mot hårt eller Trumpviska?
Jag tror att Trumpviskandets tidsålder är förbi. Europeiska ledare har under ett års tid försökt blidka Trump, gå honom till mötes, och vissa har till och med kallat honom för “daddy”. Det har uppenbarligen inte fungerat. Trump är besatt av makt; han talar maktens språk. Han kör över dem som visar sig svaga, och därför tror jag att europeiska ledare måste stå starka tillsammans, och tydligt markera mot amerikanskt beteende som korsar den röda linjen.
Det innebär inte att överge diplomatin och börja skramla med vapnen. EU och övriga allierade måste gemensamt och kraftfullt ta avstånd från folkrättsvidriga överträdelser, och istället söka diplomatiska lösningar inom ramen för den regelbaserade världsordningen som tidigare förenat oss.
Hugo Abrahamsson- T4
Svår fråga! Det är verkligen en övervägning i hur folkrätt och Natos principer bör försvaras, samtidigt som relationen till USA bör bevaras. I det stora hela har vi nu hamnat i ett vägskäl och tiden är kommen för att välja riktning. På toppmötet på världsekonomiskt forum i Davos i veckan tyckte jag att Kanadas premiärminister uttryckte sig värdigt och agerade på ett sätt som jag hoppas att jag hade gjort som toppdiplomat. Han sa att “mellanmakter” såsom Kanada och EU har makten att sluta låtsas och agera tillsammans, att den gamla världsordningen med USA som hegemon inte längre är ett faktum.
Jag håller med om hans idé om mellanmakternas möjlighet att välja en ny, tredje väg framåt. En väg där nya och fungerande institutioner och allianser kan byggas och balansera mot Trump och hans utmanande av en stabil världsordning. På den nya vägen framåt finns inte utrymme för Trumpviskning.
Alva Danielsson- T4
Trumps retorik om geopolitiska hot menar jag främst är en förevändning för eget agerande, styrt av ekonomiska och imperialistiska intressen. Som tidigare nämnt är han svårberäknelig, därav måste diplomater stå enade i bemötandet och strategier. Trump styrs mycket av olika aktörer i administrationen såsom Marco Rubio.
Det är därför av stor vikt att föra en dialog med de aktörer som är mer i linje med den regelbaserade världsordningen, i syfte att genom interaktivt samspel påverka Trump i en önskad riktning. Det handlar om att gränssätta och definiera egna intressen. Vi måste stå starka och våga möta med hårda medel. Samtidigt är vi starkt beroende av USA, och för hårda medel riskerar hota vårt säkerhetsläge och ekonomiska situation. Kanske kan det krävas en balansgång av piskor och morötter.
Thea Gerhardsson- T2
25/1