Söndagskrönika
Ett rätt liv
Amen fan också! En våg av skuldkänslor sköljde över mig tidigare idag då jag som vanligt gick igenom min kalender, och såg de flertal projekt och plikter som jag ännu inte tagit mig an. En uppsats som ska in snart, kursanmälan som stänger, den här krönikan som jag inte börjat skriva förrän nu, samma dag som den ska publiceras. Men solen skiner ju, och daggen som lagt sig som ett täcke över morgonen efter gårdagens regn, bara förstärker grönskans doft. Plikterna är triviala, världen där ute kallar ju på mig! Men ack så ofta jag underkastat mig dessa impulser, bara för att inse att de inte har lett mig någonstans. Så nu sitter jag här inne i skuggan, för tillfället i alla fall, för att se om jag kan uppnå något.
Jag skulle anta att det är en del av den universella mänskliga upplevelsen, att uppleva sådana kval som först tycks dyka upp när man når den ålder där man finner besluten om vad man vill göra här i livet. Det man vill göra, det man bör göra– det kan handla om vad man har en speciell begåvning för, eller vad man finner störst intresse i– men tanken om att det finns en perfekt uppgift för var individ tycks ha manifesterat sig, och tagit rot, i alla fall inom mig.
När man väl hittat detta kall, tycks det enda goda och ständiga vara att fullfölja denna uppgift eller mening. Men mer än något, enligt min uppfattning, handlar det kanske mer om att man vill göra rätt för sig själv. Man vill uppnå det man någonstans är ämnad till att uppnå, att utnyttja de gåvor som blivit given en. Skuldkänslorna som uppstår när man påminns att man inte konstant strävat efter denna mening far ner som ett piskrapp med jämna mellanrum. Ens potentiella ära och lycka glider en ur händerna. Om jag bara ägnat mig mer åt detta, om jag bara lagt ner tiden, om jag bara inte var så lat, om jag bara inte var så ändamålslös och så vidare.
Samtidigt, kan man ställa sig frågan om denna strävan egentligen är så viktig. Det må vara mina egna skuldkänslor som försöker underlätta vikten av min egen otillräcklighet som talar, men är “att förverkliga sig själv” verkligen det främsta som gör en lycklig? När man finner sig själv i slutet av livet, kommer samvetskvalen återstå då man insett att man aldrig nått sin fulla potential, eller kommer man älta stunderna man gått miste om då man var för fokuserad på att fullgöra sina plikter? Vad är ett rätt liv?
Då Ivan Ilyich låg på sin dödsbädd, frågade plötsligt en inre röst honom, “har du levt som du bör ha levt?”. Ja, det är klart han har. Han har gjort allt rätt, han är aktad och respekterad, och har stigit så högt man kan stiga i den offentliga sektorn. Trots det, gnagde det ett annat svar inom honom, då han tänkte tillbaka på de bästa stunderna i sitt liv. När han låg där och drömde sig tillbaka till de stunder som en gång upplevts så storslagna, tycktes blekna i minnet. Så ytterst triviala de verkade när han föreställde sig den triumf de en gång väckt i honom. Endast barndomens enkla njutningar tycktes lysa igenom som sann sällhet. Såklart han inte hade varit helt olycklig, den förväntan och samhörighet han upplevt under sin tid på universitetet, förälskelsen han upplevt under de första åren av sin karriär, slog honom som ren lycka. Men därefter, då den Ivan Ilyich han var idag, högt respekterad och framgångsrik, tycktes ta form, slutade de sanna nöjena uppstå. Kan det vara så att han levt på fel sätt?
Enligt min tolkning, pekar Lev Tolstojs novell på en viss distinktion. Man kan antingen förverkliga sig själv, eller suga märgen ur livet. Bör man vara Narcissus eller Goldmund? Självfallet, var det väl inte det Tolstoj ville säga med Ivan Iljitjs död, men det påminde mig om detta som jag vridit och vänt på. Kommer man vända och vrida sig på sin dödsbädd eller kommer man stillsamt kunna somna in med vetskapen att man levt?
Kanske det inte är något man någonsin kommer att landa i, som Hesse, som vid 40 år, skrev Steppvargen. Kommer man inse att trots all ens kärlek och uppskattning för det intellektuella, all ens bildning, inte ha åstadkommit något för att kunna mäta sig med tidens gång. Man har inte fått ta sitt säte bredvid de odödliga, men är inte att ha levt bra nog?
Kanske är de två levnadssätten inte varandras motsatser, utan att det egentligen handlar om att hitta en balans mellan de två? Nej, jag kommer inte komma fram till något här, men mina samvetskval kan nog lugna sig en smula.
Mathilda Lowegren
