Måndagskrönikan
Att skriva (söndagskrönikan)
På vårt möte med appell anmälde jag mig frivillig att skriva söndagskrönikan den här veckan. Det var en ganska lugn vecka och det kan ju bli ganska mysigt, tänkte jag. När jag öppnar det här dokumentet för första gången är klockan ungefär 11.10 på söndag, ca 4 timmar innan den ska publiceras. Det är ju inte första gången jag lär mig den här läxan, men ändå måste jag gång på gång lära mig den. Att skriva texter är inte det enda området detta händer i, men det är när en text ska skrivas som jag varje gång skjuter upp till allra sista sekund. Varför är det så fruktansvärt svårt att sätta sig ner och bara börja skriva?
Att sitta och stirra på det där tomma dokumentet är för mig bland det jobbigaste man kan göra framför en dator. Det finns inga intryck eller distraktioner, man är fast där med bara sina tankar tills man är klar. Egentligen är det sällan man är utan stimulans. För de flesta av oss finns distraktion ett knapptryck bort och vi kan använda det när vi vill. Om jag tänker efter är det inte många minuter under dagen då jag inte är stimulerad på något sätt.
Cyklar till föreläsningen? Musik i lurarna.
Lagar mat? Podcast.
Äter frukost? Youtube.
Det är ju inte alls konstigt att jag tycker det är jobbigt att sitta här och glo när stimulansen ligger på noll. Att låta sig själv tänka obehindrat under en längre period kommer leda till tankar man inte visste man behövde tänka. För mig brukar en skrivstund också innebära att jag tänker igenom problemen jag har i mitt liv just då och efter skrivstunden går jag ofta ifrån mycket lugnare och nöjdare än när jag började. Det är egentligen ganska fascinerande hur detta ens är möjligt. Hur ens hjärna bara löser det som stör en om man ger den tid att lista ut det. Egentligen är detta nyttiga jag syftar till inte alls relaterat till skrivande, det är den lugna stunden utan störningsmoment som är det jag vill åt. När jag satt och knorrade framför datorn insåg jag att det var exakt det här jag behövde och skrivandet är det enda som kommer tvinga en dit. Självklart kommer en skrivstund inte lösa alla problem, men det är få problem som den kommer göra värre.
Det här sista stycket påbörjar jag 23.28 en vecka senare, ungefär en halvtimme innan detta slutar vara en söndagskrönika. Jag antar att jag lärde mig väldigt lite av att sitta och fundera framför datorn häromveckan. Kanske borde man inte tänka så mycket alls och bara fokusera på att göra istället, så jag slipper sitta här, trött och irriterad på något som jag utan några som helst problem hade kunnat göra för två veckor sedan. Nu tänker jag i alla fall gå och lägga mig, vetande varför det är så obekvämt för mig att skriva om mina tankar.
Christofer Carter
