Svåra vanor att bryta
Det finns få svenska filmskapare som så envist och modigt har riktat kameran mot maktens allra mörkaste hörn som Tarik Saleh. Hans filmer är diagnoser av samhällen där systemen brister, där lagar knakar och där människors liv formas i mötet mellan ideal och den smutsiga verkligheten. I centrum står ofta ett land som fascinerat och präglat honom, vilket han också har en koppling till genom sin pappa. Egypten.
Korruption har många ansikten i Egypten. Den politiska, religiösa och ekonomiska korruptionen är inte bara smörjmedlet i maktens maskineri. Den här systematiken av regler omskrivna för rätta fickor har också namnet “ma’roof” som betyder “tjänst” och är ett väldigt positivt laddat ord i den egyptiska kulturen. Detta har genom århundraden blivit till en kultur, ett arv, ett sätt att överleva i Egypten, menar Saleh. Staten är formellt stark men institutionellt porös.
I ett sådant samhälle är korruption samtidigt fienden och nödutgången för vanligt folk. Ett hinder, men också en väg fram i ett förhållande där inga regler följs och inga rättigheter garanteras. Enligt Saleh var detta sättet att leva parallellt med den koloniseringen som Egypten utsattes för av britterna, fransmän och turkarna och har existerat i tusen år. När de lämnade stannade ma’roof kvar. Att skildra detta är att röra vid landets nervsystem. Det försöker Saleh illustrera i hans filmer.
När The Nile Hilton Incident kom 2017 slog det ner som en bomb i det egyptiska samhället. En thriller byggd på ett verkligt mordfall, men också en genomlysning av polisens och politikens sammanflätade ruttnande i Kairo.
I Boy from Heaven fördjupas perspektivet. Här granskas korruptionen på religiös toppnivå i al-Azhar. Den mäktigaste islamska lärdomsinstitutionen i världen används istället för att peka ut individer hur ett helt system kan kidnappas av maktbegär. Det är ett drama, men också ett sorgearbete över vad som händer med ett samhälle där moralen institutionaliseras men inte praktiseras.
Med hans filmer gör Saleh något riskfyllt. Han humaniserar systemen. Han visar människorna i dem. De som utnyttjas och de som lär sig att utnyttja. Det är därför hans filmer fungerar som både thriller och samhällskritik. De är estetiskt genomarbetade men också moraliskt kompromisslösa.
Tarik Saleh påminner oss om att film kan vara en spegel, inte bara en skärm. Enligt honom är det att sätta sig i någon annans skor i två timmar. Han använder de två timmarna att visa för tittaren att kampen mellan rätt och orätt inte är nationell, utan universell.
Emin Kaplan