Edward Blom kittlar ens konservativa gen
Det är tisdagskväll på Tegners Matsalar, det doftar av glögg och grus när den öppna dörren formar ett tvärdrag genom AF Borgens norra flygel. Det är en timme kvar tills Dante Zia och Edward Blom ska ställa till med Studentaftons sista kväll för terminen. Först ska ett jazzband spela, sen ska det minglas, tills man är optimalt salongs för att bemästra aftonen. Det verkar som att samma formula har använts av Zia och Blom. Dante Zia påtagligt berusad medan Edward Blom friskt betackar Thomanders för förfesten. Samtidigt som Zia flämtar efter andan och Blom testsitter fåtöljen, vaggas publiken in i ett rum fyllt av dekadens, trygghet och värme.
Värdekonservatismen har fått ett uppsving. Kristdemokraterna har släppt sakfrågan kärnkraft för att ge plats åt värdefrågan köttätande. Ungdomen flyr högerut och KDUs ordförande Louise Hammargren drar slutsatsen att ungdomen tröttnat på individualismen. Från vänster hörs kritik, socialdemokraterna har glömt folkhemmet. Kärnfamilj, kultur, ordning och reda, burkaförbud har alla slagit sig in i den politiska debatten. Polariseringen har skapat en dröm om ett enat folk, en värdeGRUND snarare än ett “var man för sig själv”.
Individualismens borttynande har gäckat mig länge. Trots det uppviglas jag på samma sätt som Blom när julens idag allt tidigare entré kommer på tal. Pulsen stiger när Edward Blom utförligt måste beskriva receptet på mumma och att gängse studenter i salen inte vet att hustomten är rädd för silver. Det är en nerv som oftast inte görs sig påmind när EMU-frågan eller marknadskolan diskuteras. Jag har upptäckt min konservativa nerv.
När den konstanta variabeln julen sakta men säkert förändrats rycks det till. Men i ett samhälle där var dag förändras i en allt snabbare takt, vad är då julens konstant? Studentaftonens frågeställning ringar in den bra, “jultraditionernas hemligheter”. Även fast samtalet utgår från strukturen- Dante Zia ställer en obskyr fråga om någon obskyr rätt->Edward blommar ut-> Dante zia avbryter-> diskussionsmultiplikator- så rycks man med i det trygga och hemtrevliga. För mellan berättandet och uppläxningen finns spår den där magiska värdeGRUNDEN.
Edward Blom beskriver gåvor som en liturgi, en ritual som sedan urminnes tider varit en del av kulturen. Han menar att det binder samman människor, att ge och att få en gåva är ett utbyte som rent naturalistiskt är bundet i en stärkt relation. Att veta att ålen inte kommer vara utbytt mot ålsushi är precis lika tryggt som att veta att ingen bytt tapeter i ditt pojkrum. Att också veta att din granne äter exakt samma mat, har exakt samma tomtar, delar ut exakt samma julklappar, och grannhuset bredvid lika så och att generationer hundratals år före dig utfört samma liturgi, sjungit samma sånger, druckit samma snaps men att väggarna bytts ut mot EU-klass. Det är ett relationsbyggande som inte bara sträcker sig från givare till tagare av julklappar utan en värdestruktur som genomlever de allra värsta inflationschocker.
Har då individualismen tagit ett allt för hårt grepp om julefriden, till den grad att vi inte längre kan se varandra i ögonen och ge en julklapp utan ett julklappsspel med kapitalistiskt ramverk (inga garanterade julklappar!). Nej, vi har ju trots allt Kalle Anka. Konstanten som boomers varje första april lyckas tro ska försvinna och rasar i samma sekund. Individualismens Walt Disney har genom sin slagfärdighet och oemotståndliga kraft i form av bättre produkter lyckas slå igenom kollektivet för att sedan anammas utav dess konservator. Det är nog inte svårare än så. Den konservativa genen får ibland ge vika, med hårt motstånd, för att ge plats åt nya (rädd) traditioner som vi i ett studentafton om 50 år får veta hemligheten bakom. Värdegrunden får vara gallringen för vilka sakfrågor som letar sig in i densamma, men en större grund ger även några extra kvadratmeter på huset.
Hugo Clarin