Moral? Död?
Kidnappade kvinnor, manifest och en våg av sexuella trakasserier på Filosofiska instutionen kastar ett nytt ljus över moralismen. Den individuella och kollektiva moralen. Serien Adolescence blev startskottet för en debatt som under 20-talet varit frånvarande på ledarsidor och kulturredaktioner. Har vi en våg av ungdomar som sköljs med i en kultur av misogyni och “herr”avälde? Eller är det samhällets misslyckande att mentalt sjuka individer springer runt på våra gator? Upplever vi i realtid moralens dödsryckningar eller är det bara individuella anomalier.
“Gud är död och vi måste besegra Hans skugga”. I ett kall för den säregna moralen skrev Nietzsche ner orden som idag är ett av de mest välciterade inom moralfilosofin. Hundrafemtio år senare fick Nietzsche rätt, gud har dött och vi besegrade den kollektiva moralen. Gud har ersatts av individualism och samhällskontrakt där varje individ kräver sin rätt till sina egna moraliska övertygelser, sina egna rätt och fel.
I veckan spreds Ars Ludendi Universitaria. Ett manifest, en guide, för mannen att “få” kvinnan. I dess initium menar författaren att texten som ska följa inte är en “moralisk pamflett” utan en gestaltning av verkligheten, av biologin. I ett stycke kring attraktionen som en fysisk lag avslutas diskussionen med “är det ytligt? Ja, men det är biologi, inte moral”. För de som läst manifestet eller i varje fall sett utdrag ifrån det är det otänkbart att manifestets innehåll inte skulle beröra moral eller moraliska handlingar. Vi verkar leva i ett samhälle där moralen helt enkelt kan läggas åt sidan. Författaren kan hålla upp båda händerna i luften och frånsäga sig allt moraliskt ansvar. I vetenskapens namn???
I stycke efter stycke beskrivs det hur viktigt det är för mannen att hålla sig inom gränser, alla handlingars värde beror på hur någon annan ser dem. I en utläggning kring intimitet skrivs, “Hon måste känna att du respekterar henne” och i samtalet kring samtycke “vad man ”egentligen” känner inåt saknar betydelse”. Det finns alltså inget egenvärde i samtycke, det enda som är väsentligt är att motparten tror att mannen har goda intentioner, inte att det intrinsikalt är så. Ett felslut som bara kan ske när moralen är förkastad.
I debatten kring Adolescence, Andrew Tate, mordet i Rönninge och barn som med skjutvapen mördar är den moraliska debatten frånvarande. Istället är det samhällskontraktet med sänkt straffbarhetsålder, förbud mot sociala medier och skärpta straff. Straff och förbud är den enda lösningen. Men en människa ska inte kunna mörda en annan människa, en människa ska inte förgripa sig på en annan människa. Det måste vara utgångspunkten. Oavsett om moralen kommer från gud, kollektivet, samhällskontraktet eller den säregna så kan vi inte acceptera.
Det verkar dock inte som att det endast är kunskapen om moral som blir till konsekvenser likt ovan. I själva meckat av moralfilosofin, i vår egna institution, vittnas det om trakasserier och en “ryggdunkarkultur”. Här kan inte moralen förkastas och glömmas bort likt manifestet och Aftonbladets ledarsidor. Här torde moralen vara en ständig fluga på väggen, en stabil Partheon. Trots det håller männen varandras ryggar, tystar ner och förtrycker. Sedan kallar de sig själva filosofer.
Jag tror inte att moralen är död. Men i varje given situation får den inte tas för given. De diskussioner som har följt spåren av trakasserier, manifest eller kvinnors liv och hälsa visar att den är ständigt levande. Vi ska dock inte behöva diskutera dess existens och vi ska heller inte behöva belysa att misogyni är moraliskt förkastligt, där måste vi kollektivt vara enade. Rätt och fel är subjektivt men sträck då ryggen och föreviga diskussionen.