Studentafton för likasinnade
Simona Mohamsson ser märkbart trött ut när hon sätter sig i den patenterade studentaftonfotöljen. Valrörelsen har på riktigt kickstartat och hon har för några timmar sedan mellanlandat i Linköping för att möta Zelensky, kanske är det därför hon sakta men säkert sjunker ner djupare i lädret. På förhand anar jag att det inte kommer gnistra av debatt under kvällens studentafton. Mohamssons vändning skolfrågan öppnar direkt inte upp för konfrontation av en föredetta halvliberal utbildningsminister.
Någon som det gnistrar om är däremot moderatorn Jonathan Lamy. Han är charmig, energisk och sitter gulligt och praktfullt med sin iPad i knät när han inleder med frågan “hur ser ni på er skolgång”? Mohamsson börjar med vikten av integration. Skolan var för henne inte bara grammatik, ekvationer och BTB utan skolan var också inträdesporten till det svenska samhället. Vidare hur hon som utbildningsminister nu knivskarpt fokuserar på integration genom utbildning, det ger inga större applåder men funkar. Fridolin diskuterar 90-talets nedskärningskris. Hans ljuva stämma vrider tillbaka tiden då politiken speglades av rim och reson, denna distinktion ska under kvällen göra sig ännu mer tydlig.
Mohamsson kvicknar till något när tillitsfrågan för den svenska skolan ska lösas. Tydliga ramar, disciplinregler, top-down styrning och en minimalistisk tillbaka till penna och papperkultur. Det är “Liberalernas” skolpolitik, ett pussel där varje del ska skapa en komplett kunskapskurva utan utanförskap (skönt). Jag må se en Fridolin som grimaserar något avvikande när ord som disciplin och ordning och reda framställs som den ultimata lösningen på alla jordens problem, han har hört det förr och det har jag med.
För det mesta är det Simona Mohamsson som fyller den en och en halv timme som studentafton ger oss för “samtal med oliksinnade” som Timbuktu så värdigt proklamerar i introfilmen. När Fridolin ges chansen är det ofta en mer koncis, rapp och artikulerad politiker som mest sammanfattar vad Mohamsson tidigare sagt. Hon är till och med så pass fräck att hon erbjuder Fridolin ett medlemskap i partiet. Medlemsvärvning, tyvärr misslyckad och gåtan kring hönan och ägget är i detta fallet inte så svår och Fridolin gör det ännu tydligare att det är hans politik som numera genomsyrar liberalerna när Jonathan Lamy leder vidare in i marknadsskolan.
Hur har Liberalerna baxat sig hit? Från att vara partiet som introducerade marknadsmekanismer inom skolan till att nu vilja förbjuda? Mohamsson menar att det hela bara är borgerlig (inte liberal?) politik, skattebetalare ska veta var deras skattekrona hamnar. Fler argument eller resan till den insikten fick vi åhörare vara utan. Fridolin välkomnar Mohamsson, menar att det nu är dags att säga förlåt, lämna Tidö och skaka hand med Magdalena Andersson. Sedan nästan ställer han sig nästan upp och reciterar en OECD-rapport, den visar att ingen tjänar på marknadskolan och han avslutas av applåder. Mer om Fridolin i Appells egna intervju, håll ögonen öppna.
Trots Mohamsson lite trötta onsdagskväll gör hon det bra, i den mån som hon håller med den omåttligt (i studentaftonkretsar verkar det som) populära Fridolin. De gånger där konfrontation faktiskt utmynnar går Fridolin eller Lamy alltid vinnande. Disciplin, ramar, kunskap, penna och papper är alltid närvarande men tyvärr nämndes inte torsdagens sprängstoft med elevbestraffning någon gång i Lunds största sal förs samtal. För idag kan jag inte se dessa ord om ordning och reda i något annat sammanhang än Miss Trunchbull i Matilda, för när Mohamsson skickar ut stökiga elever för att städa toaletter då ser inte jag som bildningsansvarig (he) hur knuten utanförskap och kunskap ska lösas. Verkligheten överträffar fiktionen, ge mig 1000 Matildor och en studentafton med lite mer “oliksinnad diskussion”.
Hugo Clarin