Vi älskar dig Håkan, kan vi få en titt
Publikrekord på Ullevi* och äntligen har jag bevittnat det med egna ögon. Göteborg öppnade sin famn, trotsade SMHI och välkomnade oss i sitt ’nya’ste rymdskepp. Scenen är i mitten, Björn Gustafsson är skojig och Håkan slår rekord i antal inkasserade kronor. Kanske blev det för mycket, men jag vetefan jag har aldrig varit där innan.
Kvällen börjar folkligt, eller, Håkan Hägg en gatumusikant intar scenen i en jeans och overshirt tagna från närmsta grischbutik i Nordstan. Ja, vi valde rätt sida av scenen, Håkan Hägg står där skrattandes som Joaquin Phoenix och dragen i armen, av någon som möjligtvis liknar Lady Gaga, varje gång skratten övergår i kärleksförklaringar till folkhavet under honom. Förövrigt träffade vi honom på vagnen hem, fråga om bild.
Till slut kommer Håkan©, men vi ser det inte. Nacken spänns upp mot den gigantiska skärm som vetter utåt söder, in kommer frälsningsarmén i glänsande brass, det låter fantastiskt men vi ser det inte. Scenen som indelad i fyra bitar, en tunga var som tar en bit av kakan men där en ständigt står i passningskugga. ”Jag har varit i alla städer”, ja Håkan du flög hela Göteborg till Barcelona. När den där vännen med bilen börjar att eka över Ullevi inser vi snart vad som komma skall. Han börjar oss hos, NU KÖR VI, sen går han och publiken tystnar. Som emigranter i Lund behöver vi inte honom på ”dom där jag kommer från”, som vilsna studenter inte heller på ”Tro och Tvivel”, men nu börjar nacken att svida. Två nya pisslåtar och han tror att våra nackar klarar av en allsångstext, som liknar något försök på folkvisa om månader (?), placerat högst upp på den psykedeliska skärmen.
”Pärlor” med Sarah Klang, min favoritlåt som 14-åring. Nu börjar det ta sig, precis när den tanken då kommer Björn Gustafsson och skojar, 2+. När det är slutskojat bra sak, ”en midsommarnattsdröm” sparkar igång publiken. Extasen lägger sig och byts ut mot total gåshud när 13-åriga Nisse tänder rekordmånga stjärnor på Ullevi. Å helvete vad det brakar när Nisse slängt sin sista slängkyss och klivit av, bangers på bangers, nu är nacksmärtan som bortblåst. Klimaxet eller snarare antiklimaxet blir ”Valborg”. Håkan vill jättegärna höra 73 162 personer knäppa sina fingrar i takt. Fin idé, synd att ingen gör det och metronomen från högtalarna ekar ännu i mitt huvud.
Efter knäppandet slutar och ”ängeln”, jag hatar honom, med vitblå IFK-tröja klivit ner från medbrottslingens axlar lyfter rymdskeppet i typ tio minuter, ”din tid kommer” verkar vara himlen. Douglas har rätt, Håkans sämsta låt. ”Min och min dotters största idol”, kommer hon nu Maggio!! Fuck, det är så- mycket- bättre- Miriam. Miriam Bryant belyser det som gör att Håkan slår rekord på rekord och varför han är den absolut perfekta partystartern. Det är lätt att följa han, att följa med i energi och i sång, han är inte den bästa sångaren men han är allas sångare, gästartister överflödigt.
Tyvärr ställer de sig på fel sida, nu fattar jag, kanske är inte Håkan till för oss längre. Sittplatserna njuter, de ser allt. Det är inte på ståplats Håkan kammar hem sina miljoner. En produkt för allmogen. För jag vet inte vad som hände Håkan, jag försökte, men alla sjöng med; ”Håkan du var bättre förr”. Men jag tror ingen bryr sig om miljoner, Barcelona, publikrekord eller scen hämtad rakt från det sämsta med aktiebolagisering; för när raketerna tänder upp himlavalvet är det inte som att ”det bästa inte hänt än”. Det bästa hände precis just då.
*Skriven 6/6, slagna dagen efter:(