Söndagskrönika (v.43)
Poop-di-scoopty
Frida Rizvi
Ett år. Ett helt år har de varit på mig, de envisa redaktörerna vars namn jag kommer att utesluta för anonymitetens skull, men de båda börjar på M. De går PPE och de är passionerade eldsjälar vars glöd ges syre när andra också brinner för något. De är underbara och fina människor men, fan, vad de har legat i angående den här söndagskrönikan som de vill ha. Det steg till den grad att jag kände för att skriva som en känd rappare en gång gjorde (som inte heller får nämnas vid namn):
Poopy-di scoop
Scoop-diddy-whoop
Whoop-di-scoop-di-poop
Poop-di-scoopty
Scoopty-whoop
Jag visste emellertid att den ena redaktören skulle uppskatta det (hen är ett stort fan av rapparen och skulle bränna upp ett hus av ett visst slag för dennes skull) och den andra skulle stirra på datorn och suckande pusta ut ett viskande “vad fan…” vilket bara inte kändes helt rättvist när de faktiskt försöker få folk att skriva något med- ja, lite mer substans. Det vore ju att ge redaktionen ett långt och krokigt långfinger, smyckat med vårtor och svamp. Så taskig är jag inte. Vad var det då som hade fått mig att sänka blicken uppskattningsvis 30 grader, ge ifrån mig en lätt skakning på huvudet och ett tafatt leende för att signalera “nej tack, jag vill inte skriva söndagskrönika” för att sedan smyga därifrån i ökande takt och kasta blickar över axeln och tänka “är kusten klar nu?”, i ett helt år?
Det beror på min överdimensionerade rädsla för att någon hemskt nog skulle få reda på något om mig. Även om det var en sådan banal sak som att jag gillar apelsiner (jag kommer förresten varken att bekräfta eller dementera denna utsaga om mitt tycke för apelsiner). Det skulle kännas så skönt att kladda ner lite poopy-di scoop och lägga mig på gott humör, det skulle säga så mycket som ingenting om mig som person. Efter vidare eftertanke har jag kommit fram till att det faktiskt säger en skaplig del om mig. I hate to break it to you, Frida. Vad ska du göra nu? säger min inre skalliga gubbe och ler ondskefullt mot mig där han sitter på hjärnbarken och dinglar med sina rangliga ben.
Lätt för dig att säga, din arbetslösa gubbe, svarar jag i en ganska kraftlös replik. Gubben dinglar vidare och jag funderar på vad jag ska skriva om jag inte ska skriva scoopty-whoop. Kanske något spännande i linje med Appells tidigare krönikor, kanske något om Jungs jag kopplat till den digitala generationens besatthet av sin egen spegelbild eller om Quine och enhörningar.
Vem tror du att du är? väser gubben i mitt öra och jag rycker till av skräck. Nej nej, det är sant. Så därför nöjer jag mig med att bara skriva:
Poopy-di scoop
Scoop-diddy-whoop
Whoop-di-scoop-di-poop
Poop-di-scoopty Scoopty-whoop
Så, här M&M, här får ni mitt söndagsgodis ni kan knapra på. En intetsägande text om mig, men likväl en text. Skönt, nu kan jag lägga mig med gott samvete och behöver inte smyga och lura runt hörnen varje gång redaktionen närmar sig. Inte på något år i alla fall. När jag precis sluter ögonen, nöjd och belåten med mina fingrar knäppta över magen för att falla sömn, väcks jag av något. Det är gubben som harklar sig: ursäkta, hörde jag rätt? Menar du på allvar att den här texten var intetsägande om dig? Ha ha! Han skrattar ondskefullt. Men jag har redan skickat in texten vid det här laget, jag vänder mig bistert om och somnar medan jag drömmande nynnar “scoopty whoopty- whoop”.