Jo, du borde gå på åttonde mars-demonstrationen
Trots att jag gick på ett allmänt erkänt/ökänt vänster-woke gymnasium började jag inte delta i första maj- eller åttonde mars-aktiviteter förrän ett par år sedan. Det fanns alltid någon tröskel att bestiga: allmän ovana, osäkerhet kring val av tåg, att jag inte höll med något av partierna på varje punkt eller tanken på att behöva synas och skrika.
Men så började jag dyka upp när mina vänner skrev i gruppchattar om olika demonstrationståg. Och nu känns det viktigare och viktigare att dyka upp varje år.
Varför ska man gå i ett åttonde mars-demonstrationståg? Jag tycker så här, ungefär:
Om du bryr dig om kvinnofrågor, ens lite grann, är det ett sätt att bidra. Även om du bara går en liten stund ökar antalet, siffran, massan. Vad skrivs det om i tidningar efter demonstrationer? Hur många som deltog. Organisationer kan hänvisa till hur mycket folk de har lockat och kan lättare anordna event i framtiden.
Ungdomsbarometern 2025 visar att unga känner mindre och mindre tilltro till politiken och sin möjlighet att påverka den. Vi kan motverka den trenden genom att aktivt agera, exempelvis genom att gå på aktioner eller event och lära oss mer om det politiska arbetet. Det blirett utmärkt sätt att komma i kontakt med politiskt aktiva. Du måste verkligen inte hålla med om allt som sägs eller står eller skriks (självklart till en viss gräns, men kom igen). Åttonde mars är åttonde mars, det är därför jag är där.
Kille? Dyk upp ändå. Det handlar inte om dig, och det är faktiskt okej! Dyk upp för att du bryr dig om andra. Lyssna, visa ditt stöd, beundra engagemanget (obs undantag om demonstrationen är separatistisk, då får du stanna hemma istället).
Men vad är min främsta anledning till att dyka upp år efter år? Att jag tycker solidariteten är så jävla fin. I en tid där rättigheter försvinner, förtryckande normer återstabiliseras och politisk optimism blir sällsynt blir åttonde mars ett betryggande ljus. Samlingen av främlingar och vänner förenas av hopp, vilja eller allmän omtanke. Det är upplyftande och inspirerande. Att gå i tåget och se gamlingar stå bredvid och fortfarande kunna slagorden, fastän de inte fysiskt kan delta, berör mig så djupt. Att se vuxna som tar med sina barn. Att se att det är åtminstone några som fortfarande bryr sig och därför väljer att dyka upp.
För även om du inte känner dig förtryckt av ett patriarkat idag (vad kul för dig ju!) så vet vi alla att det inte alltid varit så. Deltagandet är att hedra kvinnokampens historia.
Texten till James Oppenheims Bread and Roses (inspirerat av amerikanska suffragetten Helen Todds tal 1912), som jämt berör mig till den milda grad av böl (rekommenderar att lyssna på Judy Collins version eller bara se hela filmen Pride) uttrycker det hela väldigt vackert:
As we come marching, marching, unnumbered women dead Go crying through our singing their ancient song of Bread; Small art and love and beauty their trudging spirits knew— Yes, it is Bread we fight for—but we fight for Roses, too.
Allt bottnar i solidaritet. Och det är det vackraste mitt lilla hjärta vet. Därför borde du faktiskt också dyka upp. Jag hoppas du överväger det. Jag hoppas du var där. Annars ses vi nästa år.
Ylva Isaksson Medin