Söndagskrönika
PPE shower thoughts (Vecka 4)
Benjamin Bengtsson
Filosofi: Bunden till vår frihet
”Du kan bli precis vad du vill!”
Vi har nog alla hört orden vid något tillfälle. Från våra lärare, våra föräldrar eller som jag gjorde, från min studievägledare. Vägledning förr i tiden var enkelspårig. Var du duktig på att sjunga, ja då fick du sjunga. Var du duktig på matte, ja då fick du inte sjunga. Drömde barnet om att bli pianist, men hade små händer, ja då fanns det inte mycket att göra åt saken. Ville barnet bli diplomat, men saknade socioekonomisk bakgrund för utbildning och kontaktnät, ja då fanns det inte mycket att göra åt saken. Världen var hård och orättvis. Du blev det du kunde bli. Vad du ville hörde inte till saken. Funktionalismen hade spridit sig till de mänskliga leden och viljan fick, likt en ballong, släpas med på ett snöre i ena handen, medan vi fortfarande var små. Vuxna leker ju ej med ballonger!
Idag är det dock annorlunda. Vi ska inte bara bära omkring på våra viljor som barnsliga ballonger. De ska stå i centrum för vår motivation. De ska sporra oss, i frihetens namn, till att nå nya höjder. Ingen ska tyngas ner av omgivningen de råkat födas med. Rättvisa ska råda i denna nya frihet, där vi alla kan nå dit vi vill. Det är som att vi, i stället för att släppa taget om ballongen och se den sväva iväg, när våra händer är stora nog, ska hålla kvar i vår svävande färgklick, vart den än må ta oss. Genom ur och skur ska vi hålla fast i snöret, som om att paradiset skulle infinna sig i molnen ovanför. Vi vet inte vart den tar oss, men visst susar friheten omkring oss och visst känner vi ibland att vi kan hamna precis vart som helst.
Vi fortsätter högre och högre; det verkar inte finnas ett tak. Vad som först känns som frihet får dock snabbt en svindlande bismak. För vi hänger högt över havet och enda vägen framåt pekar uppåt. Fram-gång i vår värld har helt plötsligt bytt riktning och det verkar inte finnas en gräns på hur högt vi bör nå. Vi fortsätter högre och högre. Med paradiset runt krönet så jobbar vi oss tröttare och tröttare. Syret tynar och vi ser allt mindre och mindre. Vår värld under oss blir allt mer abstrakt. Vi tappar några extra kilon för att nå lite högre, en arm här, ett ben där och snart så ser vi inget annat runt omkring oss. Individen har nått nya höjder bland molnen. Högre än någon människa står vår magra kropp. Längre ifrån våra närmaste svävar vi allt längre bort.
Politik: Sverige in, USA ut?
Natoförhandlingarna verkar äntligen ha tagit sig in på upploppet. Åskådarna kan nu, efter månader av oro och spekulering, äntligen se målgången korsas, om det nu finns några åskådare kvar. De flesta verkar vid detta laget ha lämnat arenan. Kanske sitter de och blickar sporadiskt mot valrörelsen på andra sidan Atlanten.
När nu Sverige äntligen verka vara på väg in i värmen, ja då börjar självaste eldstaden i huset att flacka. Tydligen så är det möjligt att USA om ganska så exakt ett år, helt plötsligt byter utrikespolitisk inriktning. Det är lagom skönt att ha en värd som först bjuder in alla gäster runt sin eldstad, för att sedan prompt släcka elden och lämna kvar alla i kylan. Detta är fortfarande en möjlighet om än något svårare med ”National Defense Authorization Act” på plats, som ska se till att USA inte kan dra sig ur NATO hur som helst. Men i ett nytt kallt krig så behövs nog all värme som går att tillgå. Tankarna måste i varje fall gå runt i Sveriges kollektiva medvetande nu när vi står där, framför dörren. Vi har dock hunnit att både ringa och knacka på under den korta tid på två år, som vi stått ute och väntat på att sällskapet innanför ska spela klart sitt Yatzy-parti, innan de öppnar (I själva verket så väntade alla tålmodigt på att Turkiet skulle få tre par, trots att reglerna inte tillät fler kast). Det är försent att vända på klacken vid det här laget. Sverige må vara bra på Yatzy. Yatzy är kul. Men vem vet vilket spel som sällskapet vill spela efter Yatzy. Det finns betydligt mer primitiva spel på hyllan.
Ekonomi: Varför är det en lyxvara att äta nyttigt?
Grönsakssoppa och rågbröd brukade vara en fattigmans två bordskamrater, idag har de båda gjort en klassresa och med dem har en stor del av vår hälsosamma livskost följt.
Vår omvärld är fylld av diverse matexperter. De kan vara allt från TV kockar och doktorer till dina egna föräldrar som på dit förra besök desperat packade ner ett kvarts paket kidneybönor och en halv tomat i din packning. Olika världar. Samma budskap. Varierad kost bra. Frukt och grönt bra. Fibrer bra. Naturliga råvaror bra. Men varför kan vi äta oss mätta på en halvfabrikatspizza för en bråkdel av priset? Varför är det konstant rea på meterhyllor av olika flaskor med diverse olika kombinationer av smakämnen, konserveringsmedel socker och vatten? Varför kan vi bara köpa snabbmat och makaroner för vårt magra CSN-lån? Varför står valet mellan två fryspiroger eller en ynka paprika? Det finns en genuin efterfrågan efter ett billigt sätt att ordna nyttig kost, borde inte utbudet följa?
Nej, inte om efterfrågan kvarstår på skräpmat. En ond cirkel är vad vi får om vi bara har råd med det kulinariska bottenskrapet. Vi finansierar då en matindustri som vi egentligen inte vill ha. Men i slutändan så är det kunden som bestämmer. Om kunden är oelastisk och vägrar gå ner i spagat för sin broccoli, ja då får hen gott nöja sig med substitutet. Så länge kapitalismen frodas så får vi som kunder inse att vi får det vi är villiga att betalar för. Inte mer, inte mindre. Men rättvisan kan ibland spela oss ett spratt. Nästan hälften av jordens befolkning har nämligen tekniskt sätt inte ens råd att finansiera en hälsosam kost och majoriteten av resten vill kanske även göra annat än att äta i livet. De får helt enkelt smälta tanken om en sämre förväntad livshälsa jämfört med den dryga tiondel som har mage att klaga på sina äckliga grönsaker (lång, lite mer ekonomifarsa-version av varför du ska äta upp dina grönsaker). Vi har redan bidrag till friskvård och sentimentet att lite mer offentligt betald motion lönar sig i besparingar på offentlig betald sjukvård, borde kännas tämligen relevant?
