Söndagskrönika
Existentialismen idag?
”Ack och ve, denna existentialism!”
Det sägs att en av existentialismens grundare, Jean-Paul Sartre själv, lär ha hört en kvinna slänga ur sig detta ”Ack och ve, denna existentialism!”, om ett personligt dilemma som hon diskuterade med en väninna på tåget hem en dag. Det gjorde ett stort intryck på honom, att få uppleva den trend som han själv startade i början av 1900-talet, bli allmängods. En sorts ny sorts ”vogue” och tankesätt om vår tillvaro fick fäste i samhället. Denna präglar oss än idag då många filmer, serier och böcker går i existentiella fotspår. Allt från när Spiderman våndas över sina speciella superkrafter som trots allt binder honom till att ingripa och hjälpa andra i nöd, till polisen Javier Peñas sömnlösa nätter över hans unika möjligheter att sätta stopp för Pablo Escobar och hans smugglingsverksamhet (Narcos). Det handlar om insikten att vi människor har total frihet att forma oss själva efter det vi själva vill vara, men att denna enorma frihet också bär med sig ett enormt ansvar. För varje minsta handling vi gör måste tas med i beräkningen mot vad vi vill vara. Det är egentligen inget annat som spelar roll. Utan handling så är vi ingen. Vill vi vara goda, så måste vi agera gott, konstant, varje minut på dygnet, utifrån vad vi är kapabla till att göra och utifrån vad vi vet är rätt.
Existentialismen kom att bli som mest populär under efterkrigstiden och kalla krigets tyngande börda. Personer tog själva på sig att, genom sina handlingar var dag, förändra världen till det bättre. Undvika nazism, kommunism, kapitalism, medmeraism, men samtidigt få slut på vietnamkriget, få slut på industrialismens efterskalv och samtidigt värna om demokratin, om friheten, allas välfärd och likabehandling. Det var politiska tider. Medborgare insåg sin makt och kände sitt ansvar att handla. Kriser avlöste varandra. Det var inte lätt. Men medborgare kände att de hade agens, de kunde forma sin och sitt samhälles identitet genom sina handlingar. Existentialismen frodades. Mänsklighet skapades.
Idag så lever mycket av detta tankestoff kvar, men utmaningarna ser annorlunda ut. Det sägs att dagens generation växer upp med så pass allomfattande problem att de kan ha svårt att veta hur de ska agera. Det är osäkert vad deras handlingar resulterar i. Klimatkrisen kan inte lösas av individers handlingar eftersom klimatkrisen inte kan lösas av en grupp, en nation eller ens ett samhälle. Det är ett allomfattande, globalt problem. Men ändå känner vi bördan av att lösa den som individer. Pandemin kunde inte lösas av medborgarna, den var större än människan. Den härjade omkring av egen kraft och vaccin till trots så tycktes ibland våra handlingar meningslösa mot den. Artificiell intelligens kommer ta över de arbetsuppgifter som stora delar av nästa generation i stunden förbereder sig för. Bör vi inte göra något åt detta? Men AI är en del av den naturliga tekniska utvecklingen, den går inte att stoppa.
I slutändan är det vi som normativt pekas ut som de som ska avstå från att använda AI verktyg, det är vi som smittar vidare pandemiviruset, det är vi som är miljöförstörare i våra bilar, i de varor vi köper, i de flyg vi flyger, de material vi inte återvinner, de pengar vi investerar, de budskap vi förmedlar och de flaggor vi har på våra profilbilder… och så kan vi fortsätta tills varje handling får en existentiell börda runt sig. Det är vi som anpassar våra handlingar. Men till vilket resultat?
När amerikaner gick ut och protesterade mot Vietnamkriget. Startade en helt ny rörelse. Då gav det resultat. Trotts att människor endast kunde prata genom att mötas på riktigt, eller via koppartråd, så kände individer sig enade i sina handlingar. Det fanns en tydlig röd tråd mellan handling och resultat. I en värld som är mer uppkopplad än någonsin, så känner vi samtidigt att våra handlingar spelar allt mindre roll. Vi har alla stora ambitioner och planer, men verkligheten står stum till svars. I en allt mer global värld så spelar den ensamma individens handlingar allt mindre roll. En melodramatiker kan konstatera att vår agens, vår röda tråd, blir allt tunnare. En existentialist lever inte länge utan meningsfulla handlingar. Så vad kan man göra i en sådan situation? När man känner det existentiella ansvaret och man försöker agera efter det, men världen tycks ovanligt alienerande och stum i respons? Det är just det som Albert Camus behandlar i sin novell ”Pesten”. Ett av existentialismens mest lästa verk.
Vi får följa ett antal olika karaktärer som under en helt ohejdbar pandemi, i en karantänsatt stad, beslutar att försöka motverka den, inte för att det stoppar pandemin, eller ens få den att sakta ner, utan för att det är det rätta. I en scen så kontemplerar doktorn över den medicin som han ger en pandemidrabbad patient. Han vet om att den inte har någon verkan och att patienten antagligen kommer dö ändå. Att han egentligen bara utsätter sig själv för onödig risk i sina hopplöst alienerade handlingar. Men varför gör han det han gör? Om han inte kan göra något åt pandemin, varför ger han inte bara upp?
I en annan scen så väljer en annan karaktär att hjälpa doktorn med att frakta lik och hålla protokoll över sjuka, trots att han egentligen vill fly undan all misär och återförenas med sin flickvän som han inte sett sedan karantänen påbörjades. Han kan uppnå detta genom ett erbjudande han får om att lämna den pandemidrabbade staden samma dag. Men varför gör han då inte det?
I en annan scen så får vi följa en präst som inser att hela hans tro på Gud står på spel och att han kanske inte kan fortsätta med söndagsmässorna. Folk dör ju som flugor överallt och han ser inget tecken på Guds existens någonstans. Hur ska han kunna förklara meningen med allt detta lidande till de som söker den? Det kan han inte. Men nog bestämmer han sig, tyngd av situationen och hans ansvar, att hålla i söndagsmässorna ändå. Han skulle hellre dö än att ge upp vad han tror på. Hellre dö än att handla i dålig tro (sak samma).
Ack och ve, denna existentialism!
Benjamin Bengtsson
