Söndagskrönika
Moralen och maskeraden
Benjamin Bengtsson
Från en mask till en annan, strövandes på jorden, nej, nej, inte de under oss, utan från källan till orden. Som färgade filter ändrar de mening och ton, avsändaren blir blott en illusion. Alltså, masken är lite speciell ändå. Den dyker upp lite var som i vår kultur och verkar fylla en viktig roll i livet, men vilken då?
Jag kom idag att tänka på filmatiseringen av Mozarts liv i ”Amadeus”. De som sett den kommer säkert ihåg en speciell scen där Mozart är på en (för tiden) vild fest. Obscena skämt varvas med alkohol och förlöjligandet av hans karaktär intensifieras allt eftersom kvällen går. Det är dock ingen vanlig fest. Alla gäster bär på en mask. Alla möjliga kombinationer av färger, paljetter och tyg döljer identiteten på gästerna och därmed dess historia, uppsåt, klass, ekonomiska status, ja hela deras sociala bagage har lämnats vid dörren. Med ens tycks alla lika. Vad som en gång var en fattig och inskränkt gäst står nu på samma nivå som de mäktigaste i rummet. Jag minns scenen med viss förvirring. Sociala koder suddas ut och för någon som levt i ett samhälle där det går att identifiera alla i ens omgivning utan vidare tanke, så omvandlas samma omgivning nu till ett hav av frågetecken. Det är inte så konstigt att scenen känns obekväm. Men för dem som deltar är det uppenbarligen otroligt frigörande. Jag kan knappt tänka mig hur det skulle kännas att släppa dessa ingrodda sociala strukturer på Mozarts tid, när dessa vägde oerhört mycket tyngre än idag. Jag läser att maskerader som dessa tydligen var ett mycket populärt inslag både innan och under Mozarts livstid. Karnevalen i Venedig var ett uttryck för detta tills den blev förbjuden år 1797 av det ”heliga romerska riket av tysk nation”, som en del av ett totalt förbud mot masker i allmänhet. Ett sådant förbud verkade dock inte vara särskilt länge. Riket splittrades sönder under de kommande åren av fransk revolution och allt vad det innebar.
Idag ser jag masker överallt i kulturen, från Broadways ”Phantom of the opera” till rånarluvor i moderna musikaliska filmatiseringar av betongens mer excentriska karaktärer. Guy Fawkes masken som medlemmar av aktivistgruppen Anonymous bär på har blivit en stark symbol i samhället för rätten till anonymitet. En mask som förvandlar aktivisten till vem som helst, på sitt sätt en gest till allas lika värde, precis som i scenen från ”Amadeus”. Dessa värden verkar hänga med oss oavsett samhälle. Vi behöver tydligen områden i det som kan agera som fristäder. De kan vara fysiska likt glamorösa maskerader. De kan vara virtuella likt anonyma forum på nätet. Skillnaden är enorm; det sociala syftet är detsamma.
I slutet av scenen så underhåller Mozart gästerna vid pianot genom att göra narr av den arroganta och självgode Salieri, en av de största kompositörerna just då och hans före detta mentor. En av de maskerade gästerna som ser på visar sig dock vara just Salieri. Han blir chockad och djupt förolämpad när gästerna applåderar och skrattar åt hans bekostnad. Med ens inser han att hans självgodhet är byggd på falskhet. Men i stället för att ta sanningen med ödmjukhet, så vänder han sig i sin bitterhet mot Mozart, som inte bär mask under skämtet och kan identifieras. Salieri ägnar sitt liv och resten av filmen åt att motverka Mozart, som han ser som en källa för orättvisa och ondska. Likheterna med diverse scenarion idag kan jag lämna till er läsare att fundera på, men hade Mozart bara maskerat sig på den där maskeraden så hade Salieri inte haft någon person att skylla på (och motivera sina moraliska ogärningar med). Hade han då tvingats att förlika sig med sanningen om sin uppblåsta självsyn i stället? Hade han då rentav blivit en bättre människa på vägen?
