(Kultur)ministern
Ikväll är AF-borgens Athen fylld av de som har ett gemensamt mål, att lyssna på byråkratisk auktoritet inom den svenska kulturen. Helt plötsligt släcker ljusen och en video börjar spela. Publiken lyssnar på Studentaftons relation till kulturen. När skärmen blir mörkt så kommer en figur från hörnet av rummet, Paris Liljestrand.
Kulturministern som har ofta kritiserats av kulturfigurer är regeringens företrädare inom den svenska kulturdebatten som har i uppdrag att knyta samman kulturen i Sverige.
Kort efter spelas en inspelning från Göteborgs Filmfestivals invigning där kulturministern håller tal. Under talet så hör man blandade burop och applåder när hon säger “Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för man inte orkar stå upp för sina prioriteringar.” Det har varit en av de mest kontroversiella och största debattlagorna inom kulturen under Liljestrands ledning där hon själv har tagit ställning för att minska den statliga finansieringen för kultur. Det är, enligt henne, vad “svenskarna har röstat för.”
När moderatorn frågar vad det är som flesta svenskar har röstat på när det kommer till kulturen påstår ministern att de flesta svenskar har röstat på en moderat politik och därför borde kulturdebatten, som andra debatter i samhället, behandlas utifrån en moderat synsätt. Det synsättet, menar Liljestrand, är en strategi där resurser ska användas rätt, den fria konsten ska främjas och göra människor till gagn.
Man använder resurserna rätt genom att uppmuntra och ge incitament till andra sätt att finansiera kulturarbetet och sänka på den statliga finansieringen så att skattepengarna kan gå till bättre användning i sjukvård eller i Ukraina. När frågat om oron kring en möjlig beroende av privat finansiering inom “kulturmarknaden” säger Liljestrand att hon kan se varför det finns en sådan oro bland publiken men hänvisar till granne exemplen som Danmark och Norge som faktiskt tillåter privat finansiering av kulturarbetet och presterar bättre i kulturfrågan. Ministern menar att Sverige ligger bakom när det kommer till detta.
Den fria konsten ska främjas i samma spår som det första. Liljestrand hävdar att när det är staten som finansierar saker så blir det oundvikligt att politiken också blandas i saken. Ministern vill inte att politiken och kulturen blandas på det sättet då om det gör det, även om med goda intentioner, så blir det att kulturen istället kontrolleras.
Människor ska till gagn inom kulturen genom att växa den och inspirera dialog inom kulturen i samhället. Det gör man genom att öppna upp kulturen för alla i samhället. Liljestrand menar att det finns människor i vårt samhälle som försöker komma in i kulturen men vet inte hur. Ministern menar att hon är en av dem på grund av sin utländska bakgrund. Kulturen i dag utnyttjas av de som har “kulturkapital”, enligt henne. Men det behöver inte vara så.
Liljestrand påstår att kulturdepartementet, under hennes ledning, har arbetat precis på ett sätt som minimerar departementets kontroll när det kom till kulturkanon men också en kanon för dem som vill komma in i kulturen. Det var ministern som gav uppdraget till en kommitté som i sin tur gav uppdraget till experter och sakkunniga arbetsgrupper inom individuella områden. Då var departementet två armslängder bort från arbetet. Liljestrand själv tyckte från sin egen erfarenhet att en sådan kanon som en vägledare är eftersträvad. Hon menar att det är just det kulturkanon är menad att vara, en inbjudande vägledare; inte en exkluderande tillkännagivande av vad äkta svensk kultur är för något. Ministern hävdar att man redan kan se effekterna av kulturkanon: Skåne region planerar en egen kulturkanon och individuella skolor har antingen börjat jobba utifrån nationella kulturkanon eller har börjat jobba på sina egna. Liljestrand är glad att se dessa utvecklingar eftersom det blir ett sätt att öppna kultur diskussioner och välkomna nya i kulturutrymmen, vilka är departementets uppdrag också.
Sedan satt moderatorn på ett musikspår som många i rummet inte kände till, inte ens kulturministern. När ministern inte kunde besvara frågorna om musiken så deklarerade moderatorn att det var en del av kulturkanon som presenterades i september. Liljestrand, tillfrågad om hennes kritik från kulturfigurer; att hon är en kulturminister som hatar kulturarbetare, försvarade sig själv genom att skjuta frågan åt sidan med att kreditera det för oenighet kring vad hennes uppdrag innebär.
“Men är det så enkelt?” tänker många i rummet. En kulturminister som inte är bildad om sin egen kulturkanon- hur kan hon styra upp ett departement som är ansvarig för det? Liljestrand går tillbaka till vad sitt uppdrag egentligen innebär. Hennes uppdrag är inte att vara expert inom kultur, det finns experter som departementet kan anställa för det. Hennes uppdrag är snarare att vara statsföreträdare inom departementet och representera viljan av svenska väljare. Det gör hon, som hon tidigare konstaterade, genom att följa en moderat politik.
Med dessa sista ord tar tiden slut och publiken går ut till sina hem, pub och vänner. Alla med en fråga i huvudet: Är Liljestrand, som vi fick lyssna på idag, en politiker eller en kulturminister.
Ikväll är AF-borgens Athen fylld av de som har ett gemensamt mål, att lyssna på byråkratisk auktoritet inom den svenska kulturen. Helt plötsligt släcker ljusen och en video börjar spela. Publiken lyssnar på Studentaftons relation till kulturen. När skärmen blir mörkt så kommer en figur från hörnet av rummet, Paris Liljestrand.
Kulturministern som har ofta kritiserats av kulturfigurer är regeringens företrädare inom den svenska kulturdebatten som har i uppdrag att knyta samman kulturen i Sverige.
Kort efter spelas en inspelning från Göteborgs Filmfestivals invigning där kulturministern håller tal. Under talet så hör man blandade burop och applåder när hon säger “Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för man inte orkar stå upp för sina prioriteringar.” Det har varit en av de mest kontroversiella och största debattlagorna inom kulturen under Liljestrands ledning där hon själv har tagit ställning för att minska den statliga finansieringen för kultur. Det är, enligt henne, vad “svenskarna har röstat för.”
När moderatorn frågar vad det är som flesta svenskar har röstat på när det kommer till kulturen påstår ministern att de flesta svenskar har röstat på en moderat politik och därför borde kulturdebatten, som andra debatter i samhället, behandlas utifrån en moderat synsätt. Det synsättet, menar Liljestrand, är en strategi där resurser ska användas rätt, den fria konsten ska främjas och göra människor till gagn.
Man använder resurserna rätt genom att uppmuntra och ge incitament till andra sätt att finansiera kulturarbetet och sänka på den statliga finansieringen så att skattepengarna kan gå till bättre användning i sjukvård eller i Ukraina. När frågat om oron kring en möjlig beroende av privat finansiering inom “kulturmarknaden” säger Liljestrand att hon kan se varför det finns en sådan oro bland publiken men hänvisar till granne exemplen som Danmark och Norge som faktiskt tillåter privat finansiering av kulturarbetet och presterar bättre i kulturfrågan. Ministern menar att Sverige ligger bakom när det kommer till detta.
Den fria konsten ska främjas i samma spår som det första. Liljestrand hävdar att när det är staten som finansierar saker så blir det oundvikligt att politiken också blandas i saken. Ministern vill inte att politiken och kulturen blandas på det sättet då om det gör det, även om med goda intentioner, så blir det att kulturen istället kontrolleras.
Människor ska till gagn inom kulturen genom att växa den och inspirera dialog inom kulturen i samhället. Det gör man genom att öppna upp kulturen för alla i samhället. Liljestrand menar att det finns människor i vårt samhälle som försöker komma in i kulturen men vet inte hur. Ministern menar att hon är en av dem på grund av sin utländska bakgrund. Kulturen i dag utnyttjas av de som har “kulturkapital”, enligt henne. Men det behöver inte vara så.
Liljestrand påstår att kulturdepartementet, under hennes ledning, har arbetat precis på ett sätt som minimerar departementets kontroll när det kom till kulturkanon men också en kanon för dem som vill komma in i kulturen. Det var ministern som gav uppdraget till en kommitté som i sin tur gav uppdraget till experter och sakkunniga arbetsgrupper inom individuella områden. Då var departementet två armslängder bort från arbetet. Liljestrand själv tyckte från sin egen erfarenhet att en sådan kanon som en vägledare är eftersträvad. Hon menar att det är just det kulturkanon är menad att vara, en inbjudande vägledare; inte en exkluderande tillkännagivande av vad äkta svensk kultur är för något. Ministern hävdar att man redan kan se effekterna av kulturkanon: Skåne region planerar en egen kulturkanon och individuella skolor har antingen börjat jobba utifrån nationella kulturkanon eller har börjat jobba på sina egna. Liljestrand är glad att se dessa utvecklingar eftersom det blir ett sätt att öppna kultur diskussioner och välkomna nya i kulturutrymmen, vilka är departementets uppdrag också.
Sedan satt moderatorn på ett musikspår som många i rummet inte kände till, inte ens kulturministern. När ministern inte kunde besvara frågorna om musiken så deklarerade moderatorn att det var en del av kulturkanon som presenterades i september. Liljestrand, tillfrågad om hennes kritik från kulturfigurer; att hon är en kulturminister som hatar kulturarbetare, försvarade sig själv genom att skjuta frågan åt sidan med att kreditera det för oenighet kring vad hennes uppdrag innebär.
“Men är det så enkelt?” tänker många i rummet. En kulturminister som inte är bildad om sin egen kulturkanon- hur kan hon styra upp ett departement som är ansvarig för det? Liljestrand går tillbaka till vad sitt uppdrag egentligen innebär. Hennes uppdrag är inte att vara expert inom kultur, det finns experter som departementet kan anställa för det. Hennes uppdrag är snarare att vara statsföreträdare inom departementet och representera viljan av svenska väljare. Det gör hon, som hon tidigare konstaterade, genom att följa en moderat politik.
Med dessa sista ord tar tiden slut och publiken går ut till sina hem, pub och vänner. Alla med en fråga i huvudet: Är Liljestrand, som vi fick lyssna på idag, en politiker eller en kulturminister.
Emin Kaplan