Konstverk är ju en så otroligt viktig del av konsten
Det hänger snören och det står nån tjock-tv med högfrekvent pip och suggestiv film i ett dunkelt rum. Det dansar runt en man på en trumma och har sig. Det hänger en 3D-tavla på Köpenhamnsmuseet SMK föreställande en varelse med crocs och ett barn som skrikande försöker ta sig ut ur varelsens arsle (?). (Bilder lämnas på begäran).
Contemporary art har i populärkulturen fått en så illa klingande ton att det till och med smittat av sig på ordet contemporary, isolerat i sin satsdel. C*nt3mp*r&ry har blivit en nedvärderande blasé. Fy! Rysningar! menar vissa. Konstnärer verkar uppfinna hjulet och ur hjulet återuppfinna hjulet gång på gång. Ja, och då finns det ju bara trasor och snören kvar till slut att hänga upp. Museibesök idag är inte bara dyra, utan också en lek med ödet huruvida man ska gå hem tom eller möjligtvis lite smått ändrad. Den här debatten har några år på nacken, någon kanske minns det här.
Till saken. Jag var på en utställning igår, och en annan idag, som jag har några saker att säga om. Den första var ‘THE MUSEUM FAUNA – Lost Tails and Unheard Stories of Resistance’ av EvaMarie Lindahl på Skissernas. Den andra var ‘Under gatstenen’ av en samling konstnärer på Lunds Konsthall. Jag tänker inte ägna någon vidare tid till att prata om den senare, eftersom den helt enkelt inte var bra. Jag kände mig som en bitter skattebetalare. Det var kvitton, kapsyler och knaster som hängde i nån slags mobil. Det hela blev till en oavsiktlig parodi på samtida konst och jag som subjekt blev oundvikligen ett objekt, en del av utställningen, i form av ‘oförstående person som påstår sig vara kulturintresserad’.
Därför vill jag ägna uppmärksamhet till den förra utställningen, den med faunan, för den var så bra. Det var inte ens i kontrast till den andra utställningen som jag slogs av hur jäkla bra den var. För det första var utställningen berättad ur ett sällsynt narrativ, nämligen djurens. Här hade Lindahl gått igenom Skissernas arkiv och ackompanjerat verken med texter som gav djuren i skulpturerna och målningarna en röst. En metamorfos från objekt till subjekt. För det andra gjorde det ett sådant väldans intryck på mig. Ur den ursprungliga konstnärens öga var där fiskar till middag, hästar som drog med plogar över åkern, hästar med kuperade svansar, grisar i en hage. Lindahls dimension till verken gjorde fiskarna till åtlöje, till middag, uppfläkta och blottade. Hästarna till trälar, hästsvansar till inredningsdetaljer och grisar till lerig smutsig potentiell bacon. Det jag vill förmedla med detta är inga moraliska omdömen, jag poängterar bara att jag uppskattade Lindahls konstnärskap och närmande. Det var nytt, men inte uppfunnet. Det var en spin på redan befintlig konst. Skickligt. Samtidigt satte hon fingret på moralen. Mäktigt. Jag känner mig möjligtvis smått ändrad.
Jag kanske fortfarande inte har uppfunnit en spaning, men det är väl inte syftet med allt hela tiden! Och det kanske är just det syndromet ”contemporary art” lider av när det försöker uppfinna hjulet ad infinitum. Jag tror inte att vi måste tänka nytt, bara tänka om. Hittills har det ju inte alltid gått toppen med att ständigt tänka nytt i exakt alla kategorier, kanske vore det bättre i allmänhet att ta ett andetag och se vad man kan göra av situationen. Vet inte vad ni tycker men det hade varit rätt chill tror jag.
Frida Rizvi