Släpp ut mig så jag kan känna det där oförklarliga och stora
Världen verkar vaken i vackert väder.
Det sprätter i kroppen: jag måste ut.
Luften är vass, torr, frisk, ett kalldopp.
För tunn för lungorna att helt fånga upp.
Ut med dig, spring. Se varje park. Ta in allt, delta i det!
I Sankt Jörgens park sitter en man på en bänk och läser sin bok framför den enorma, tomma plaskdammen. En ensam åskådare vid gångna sommarens amfiteater.
Du måste se det.
Du måste se kråkan med ekollonet mitt på vägen, se damen som stannar bilen för att ge den tid.
Se Botaniska trädgården, mannen som fotograferar vännen som ligger i en begravd i en bädd av briljanta blad.
Löven hänger röda ut från buskarna, som girlanger, eller vattenfall, eller kanske ett böljande hårsvall.
Färgerna. Det gröna är kvar och gyttjan göms ännu av alla nyfallna kulörer.
Blå himmel.
Allt yrar.
En våg av glädje och upprymdhet.
Lättnad över en passerad tenta, kanske.
Oavsett tar jag emot känslosamheten med öppna armar och omfamnar den. En gammal vän.
Kura skymningen senare, för det kommer bli mörkt ikväll igen – och med mer övertygelse för var dag som går.
Kylan blir bitande. Krälar nära inpå kroppen, klamrar sig tätt fast runt skelettet.
Jag kommer sitta i mitt fokus. Titta ut och se inget. Mysbelysningen ställs fram.
Det är en nervös förväntan, nästan oro inför hur hösten – den riktiga hösten – med lera och D-vitaminbrist ska gå.
Vi burrar ihop oss runt lågorna. Dricker det som är varmt eller värmer.
Lund är en stad som klär i årstiden.
Det ska nog gå, även i år.
Ylva Isaksson Medin