Den övergivna arbetaren
På senare år har nationalistiska och högerpopulistiska partier normaliserat och sedermera cementerat sin plats i det politiska finrummet. Från att vara en liten grupp skinnskallar har deras främsta företrädare kammat sig, dragit åt slipsen, för att nästan bli rumsrena.
Genom en aningen mer moderat retorik har de lyckats attrahera stora väljargrupper. Samtidigt kvarstår den chauvinistiska essensen. En sminkad gris är ofrånkomligen fortfarande en gris.
I ett alltmer polariserat samhällsklimat florerar många förklaringar till de traditionella partiernas tappade fotfäste. Förklaringar som tenderar att bli föremål för doktorsavhandlingar och tegelstenstjocka böcker snarare än talepunkt i vardagspolitiken.
Det verkar som att upptåget är lätt att fördöma, men svårare att förklara.
Det finns emellertid en viktig förklaring som inte bottnar i en skiftande moral eller kulturellt misslyckande, nämligen samhällsekonomiska förändringar.
Rockstjärneekonomen Daron Acemoglu gör i Financial Times (29/11-2025) ett försök att förklara väljarflykten genom globaliseringens asymmetriska tillväxteffekter mellan olika samhällsgrupper. Den tydligaste tudelningen består i väljarnas utbildningsnivå.
Lågutbildade pekas ut som de stora förlorarna i en mer integrerad och globaliserad omvärld. Detta eftersom deras kompetenser har stått illa rustade för att klara den ökade konkurrensen.
En stor samhällsgrupp av “vanliga Svenssons” har (enligt Acemoglu) – i jämförelse med den urbana högskoleutbildade medelklassen – upplevt en stagnerande löneutveckling såväl som långtidsarbetslöshet sedan frihandelns boom. Detta kan jämföras med en gemensam tillväxt under årtiondena efter andra världskriget.
I förlängningen kommer stora grupper uppleva att deras möjligheter till självförverkligande marginaliseras. I mångas ögon har staten inte lyckats fullgöra sin del av samhällskontraktet. Demagoger som Trump och Co. förstärker splittringen genom retoriska finter vars huvudbudskap främst beskyller invandrare och “extremvänstern” som roten till allt ont. När traditionella partier väljer en värderingsdebatt före reella välfärdsförbättringar dansar de stilla efter populisternas pipa. Konfliktytorna förskjuts och vägen banas för rådande kulturkrig.
I ett globalt kapitalistiskt system tillskrivs strukturomvandlingens effektiviseringar närmast gudomlighet. Problemet är att de kommer på bekostnad av ett demokratiskt förtroendekapital, som inte lämpas för att synliggöras i eleganta ekonomiska modeller.
När kilen mellan samhällsgrupper trycks allt djupare växer känslor av indignation och misstroende. Uppsvinget av populistiska värderingar kan i detta ljus ses som ett symtom på en strukturellt problematisk ekonomisk politik.
Det är nämligen knappast troligt att närmare en tredjedel av befolkningen i flera europeiska länder förkastar många av den liberala demokratins grundvalar. Rimligare är att stödet för populistiska partier är ett uttryck för politisk försummelse och ekonomisk stagnation för vissa grupper.
Även om opinionsundersökningar tyder på fortsatta framgångar för populistiska företrädare, är framtiden inte nattsvart.
Socialdemokratins hegemoni under 50-, 60- och 70-talet var inget slumpartat utfall. Det var resultatet av breda välfärdsförbättringar för alla samhällsskick. Genom solidarisk lönepolitik, anständiga arbetsvillkor och FoU-bidrag kan en gemensam tillväxt och i förlängningen tro på den liberala demokratin återupprättas. Först måste socialdemokratins och socialliberalismens företrädare inse att alla väljare är deras potentiella väljare, vars intressen de behöver förstå och bejaka.
Lukas Cruce Runge