Söndagskrönika
Hemlängtan, ett nödvändigt lidande.
Det finns vissa upplevelser, känslor och situationer som alla studenter någon gång hamnar i som individer. Vi känner alla igen oss i dessa och även om vi upplever dem individuellt, så kan vi känna oss trygga och stödja oss med, att det är något vi alla kan relatera till gemensamt. I denna veckans söndagskrönika reflekterar Deniz över en av dessa: känslan av hemlängtan.
Jag är trött och därför lägger jag mig.
Jag drömmer mig bort in i en fantasivärld.
Jag är hemma igen.
Jag stiger upp från sängen och går med bestämda steg mot vardagsrummet.
Jag kliver in i rummet och ser mamma och pappa, båda på gott humör.
Jag hälsar på dem och slänger mig ner på soffan för att extrahera en timme extra sömn.
Där,
omringad av personer som jag älskar
och som älskar mig,
kan jag känna en stor bekvämlighet.
Jag känner mig hemma.
Så plötsligt vaknar jag,
omringad av ingen, ensam,
i ett främmande rum,
i en främmande stad.
Jag saknar mitt hem.
Jag upplever hemlängtan.
Föregående dikt skrevs för några kvällar sedan, mitt i en våg av hemlängtan känslor. Hemlängtan är något jag tror att alla som flyttar hemifrån känner. En vän till mig sa en gång att “man lämnar livmodern för andra och förhoppningsvis för sista gången i sitt liv”, även om det låter grovt tror jag att det finns vikt i formuleringen. Man är nu vuxen, bunden av en hyra och ansvar, men med mer frihet än någonsin förr. Främst är man utan vägledning och stödet från ens närmaste.
Är allt detta i onödan? Nej, det är det lidande man upplever som utgör en ytterst nödvändig del av övergången från barn till vuxenlivet.
Jag hamnar ofta i långa tankespår där jag pendlar mellan olika tankar, från en station till en annan. Ofta är det nonsens som jag tänker på, men ibland är det något seriöst, ett dilemma eller ett problem som jag kommer stöta på inom en snar framtid. Jag minns att i mina yngre år tenderade jag alltid gå med mina problem till någon annan, för att “va fan vet jag”. Det beteendet blev allt mer regelbundet och jag kunde i vissa fall vara mållös och rädd inför de mest banala utmaningar. Detta problem har präglat mig i lång tid och jag var ett tag vilse i skogen av hopplöshet inför hur hårt “det riktiga livet” skulle slå mig. Allt kulminerade dagen när jag slog mig ner på tåget från Stockholm mot Lund. De alltmer vanliga stress tankarna började flöda fram, “Jag vet inte hur man betalar en hyra, hur fan ska jag göra?”. ”Borde jag bara fråga någon annan?”. Och det var just i detta ögonblick jag insåg hur ofri jag var i mina egna tankar. Jag fick då insikten av att kanske det viktigaste jag behöver och som jag har börjat lära mig är självständighet. För varje dag som går så lär jag mig att stå på mina egna ben och tänka för mig själv, istället för att fly undan från ansvaret av att ta egna beslut.
Tacksamhet är som en ständig kamrat. Likt en bok som jag bläddrar i, vandrar mina tankar mellan olika ögonblick då jag har känt känslan av tacksamhet. Det kan vara små, vardagliga stunder, som när jag tittar in i ett tomt kylskåp och tänker på hur privilegierad jag var hemma i Stockholm. Andra gånger är det de mer betydelsefulla ögonblicken, när jag inser hur mycket det faktiskt betyder när familjen skriver “jag saknar dig”. Hemlängtande har blivit en lärdom i att uppskatta det som jag har och att vara medveten om hur mycket jag har att vara tacksam för. Den påminner mig om den generositet och kärlek jag har fått från andra. Hemlängtan har blivit en påminnelse om hur viktigt det är att vara tacksam för det som jag har och de människor som har format mitt liv.
Jag saknar det som var och det som aldrig kan bli igen, trots det inser jag att hemlängtande bär ett värde för mig. Jag kan i samma stund förstå hur mycket jag älskar och bryr mig om människorna runt om mig, men också erhålla möjligheten att utvecklas som individ varje dag. Framtiden har mycket att bjuda, oskrivna kapitel och oändliga möjligheter.
Deniz Torun