Fyra röster om åttonde mars
Hmm förfest…
Vad är en förfest om inte en varm omfamning efter kvällens mörker, som börjar efter 20 då man kan dricka utan skam.
Klockan var 16, och vårsolen kastade ett behagligt ljus över Värpinges slätter som jag blickade ut över från regionalbussen där jag satt (påväg hem från mamsen och papsen), då jag efter en ringsignal hörde Deniz i andra änden.
“Eyy whazza? Är det förfest eller?”
Förfest? Vilken förfest? Varför förfest? Nä fyfan. Avfärdande slängde jag ur mig “sorry mane, fråga någon som har bättre koll” och la på.
Är jag trots allt en introvert? Utnyttjar jag inte min studenttid till sin fullo då jag skyggt undviker drinklekar och inte blivit dyngrak sedan… nja, det kanske egentligen inte var så länge sen.
Måste alkoholen vara så himla sammankopplad med studentlivet ändå?
Jo den är den, om man ska få i sig den överkokta pastan på Malmö nation (vet ej hur skulle man bör skriva naish men ni vet vad jag menar). Malte delade med sig om sin teori om att det kanske bara var krossade tomater som klädde degklumparna, men det må vara lite för tufft, eller kanske inte.
Pastan var lite av en föraning på kvällen, som om vi inte fått smaka på det tillräckligt på sittnigen. Så vackert planerat, en sådan grandios vision för en sittning, endast för lokalen att sätta käppar i planerna.
När jag sedan lite vimmelkantig från alla armbågar i kön, flyr klubben (som trots allt hade en väldigt bra DJ), reflekterar jag över kvällen. Vilken trevlig kväll, så mysig stämning, så gott sällskap. Men hallå? Det var en del för många armbågar för att vara kvinnornas dag.
Malmö naish får räkna sina dagar.
Mathilda
Klockan är ungefär 02:45 och jag lämnar in kvällens fjärde och sista garderobslapp på AF-borgen.
Jag beskriver igen hur min jacka och väska ser ut så att den kan hittas trots felplaceringen.
Under den numera knäppta rödvinsfläckiga och bronzerfläckade skjortan har utklädnadens tatuering svettats suddig.
Jag ska hem.
Jag har trots allt demonstrerat bakfull, välkomnat stockholmare till min nya stad, gått på sittning, försökt mingla, högljutt bekänt min kärlek till Norlie och KKV för en mellanfestkryllande innergård, hållit god min med sämre ton, undrat om jag ändå borde säga hej till min föredetta, trängts, dansat, fått en flaska kastad i huvudet, fortsatt, gett upp, fått hopp, sprungit in i folk på flit och av slump, återsett mitt senaste gråt, dansat i en timme med någon jag inte kan placera, funderat över hjärtesorg, berättat samma berättelser igen, fått råd, fysiskt gått vidare.
Jag har bidragit och peppat, tröstat och uppfyllt min roll.
Stannat, skvallrat, stressat, svamlat, skrattat, spanat, spenderat, snubblat och supit.
Klart jag är trött, klart jag borde gå hem. Ögonen tåras av vinden, eller kanske tröttheten, kanske något annat.
På min fest ska någon alltid sova över. Planerat eller som ett förvirrat svar på frågan ”Ska du verkligen gå hem?” Tomheten när du plötsligt står där själv efter en kväll av att känna sig socialt lyckligt lottad. Det är den känslan.
Men nu. Tonartsbyte. Är det dags. För i slutändan är det ändå alltid du som får följa dig själv hem.
Gör det bara. Glad kvinnodag.
Ylva
09:15 Röster hörs nere på gatan under, våningshusen ekar medgivande, dörren öppnas. Ett par glasögon med tillhörande födelsedagsbarn sticker ut hakan. Efter en till dörr så fylls omgivningen av skratt och koldioxid, motsattsen till syre i dagens termer. Hur ofta har vi befunnit oss här, du och jag?
10:20 Men du, jag tror det finns mer öl i frysen…fan!
10:50 Jag sitter i en cirkel, imaginärt pentagram i mitten, kort framför tio deltagare. På korten så stoltseras diverse ölburkar med varierande innehåll. Jag har inte riktigt hängt med på reglerna av detta sociala spel, men det tillhör spelet att nicka med, kanske dricka en gång för mycket, kanske gilla öl. Sistnämnda cirkulerar runt och runt baserat på kortens färg och tömningen sköts av diverse matematiska kalkyleringar som jag tvivlar på att någon i huvudtaget har koll på. Huvuden nickar; det har vi koll på.
00:00 Vart kom alla politiker från? Är vi påväg mot en röd våg? Vad är rött egentligen? Finns rött? Kan man säga glad kvinnodag? Jag kämpar verkligen med färgfrågan….
01:00 Vart tog alla vägen? Jag inser att jag plötsligt kan andas igen.
Benjamin
Vaknar på annan adress med förmiddagen framför mig, framför oss! Har snackat filosofi på fest, och det har faktiskt funkat. Hennes sovrum badar i ljus genom tunna gardiner, hon är söt. God morgon och glad kvinnodag!
Nyduschad i gårdagens kläder kliver jag ur bussen på Botulfsplatsen, jag hinner höra andra halvan av det sista talet, det tal jag kommit för. Hon är duktig. “Om politik är att vilja, så är feminism att fortsätta vilja, att fortsätta orka”, om jag minns rätt.
Uthållighet och upprepning är förändringens förutsättningar, att påpeka rörelsens fortsatta relevans är ofta enklare än att veta vad vägen framåt är, även om målet kan namnges.
Jämlikhet, jämställdhet, ett mål mat i magen.
Jag står och stapplar ett tag med ännu en kamrat, i samtal mellan rött och rosa, innan vi ger oss av norrut.
Våren är här nu, solen skiner i en klarblå himmel och vid varje uteservering badar människor i dess värme. Domkyrkoväggens fot är fylld av de dyrkande. Folkhavet sköljer över gatstenen medan bussarna smyger sig fram mellan dess vågor.
Ur Lundagårds gräs sticker skilla, snödroppar, smörblommor och krokus upp under kronorna. Naturen doftar igen, och måsar skriar i skyn och vittnar om havet. “Det är nästan som att man är i Kalmar!” Visioner väcks om varmt vatten, sena ljusa, ljumma kvällar, och fest med gödseldoft i luften. Jag kommer behöva bli kär eller galen lagom till maj.
Hon viker av och jag fortsätter till Clemensfalafel, den som väntar på något gott kan köa länge. Blandad sås, livet leker.
Fotar blommorna. Ringer mamma men hon svarar inte.
PH är ett tema som kräver kreativitet om jag ska smälta in. Kreativitet krävs också då lokaler och tider byts, ljudet inte funkar, och då borden ramlar ihop, (och då knappast av att de dignar ner under delikatesser i överflöd). Al dente, vem är det? Kaotisk men kul kväll. När nationen brister kliver föreningarna fram, hon och hon är briljanta.
Mellanfest är ofta bäst, Ullis igen. Jag har inte träffat henne på ett tag, hon förblir fantastisk, jag tappar fortfarande andan lite grann.
Nästan nykter men dansar ändå. Var är dörrarna? Vad har hänt med kranen? Oj vad folk knuffas och oj vad folk hånglar, vad hände med musiken?
Köer uppstår, kompisar dyker upp, balgående kalmariter står i topphat på gathörnen. Kebabpizza ska ha grönsaker på. Kvinnor är underbara. 8:e mars levererar.
Malte
Bruce Gilden är en legend.
Så mycket hade jag förstått, då jag sedan tidigare sett ett inslag om honom på TV. Själv hade jag dock inte sett hans verk innan jag följde med mamma och moster Åsa till Fotografiska museet i Stockholm för någon vecka sedan.
Det hölls riktigt stimulerande utställningar den här gången (inte för att jag vet –, det var fem år sedan jag var här sist) och av den sort som kan få en att fundera på medlemskap för 2999 kr om året, vad det nu skulle innebära. Efter att förundrande glott igenom den färgsprakande humoristiska TOILETPAPER-utställningen, som kanske var lite kul ändå trots pop-art-aspekten (har aldrig varit ett stort fan – vad är grejen med Warhol?? Har nog aldrig varit tillräckligt insatt) vandrade vi vidare till Vanni Jung Ståhles utställning. En väldigt intressant skildring av Sveriges raggarkultur genom ett porträtt av Ståhles barndom i Blåmstermåla. Nostalgisk. Vacker? Svensk.
Sedan, en trappa upp, kom vi till Bruce Gildens utställning. Jag har alltid varit blödig, pinsamt nog, och gick skamset bakom min mamma och moster som i deras lite raskare takt vandrade igenom den första korridoren av bilder, där jag fastnade.
En närbild på en pojke fångade mig, tårar i ögonen, blicken tillsynes fäst vid mig som om jag hade snott hans glass. “Kid at state fair”, mer information fick man inte. Det förblev ett tema genom hela utställningen – en ibland isande blick fäst vid observatören, med ett anonymt subjekt som nästan tycks anklaga åskådaren. Alla sorters människor blickade ut mot en, men de som oftast förekom i just denna exhibitionen var de som samhället kastat åt sidan. De härdade, de utsatta, de bortstötta. De som ingen vill gå alltför nära på trottoaren.
Jag var hänförd, fängslad av bilderna, likt min mamma och moster. Det var ett sådant överflöd av liv som utmärkte fotografierna – eller bristen på det – som gjorde dem så gripande. Trots att man inte fick reda på något om personen i bilden, fick man veta allt. Omtumlad, omskakad och oviss vandrade jag igenom resten av utställningarna, alla väldigt spännande, särskilt Josèfa Ntjams – som jag tråkigt nog ytligt blickade igenom, då jag gick upptagen med mina tankar.
Det som gnagde på mig var frågan: Är hans fotagraferingsmetod etisk? Vad jag syftar på är det faktum att han ju självfallet gör en skicklig skildring av sammhällsskikt och kastar det i konstvärldens ansikte – men samtidigt tjänar han pengar på det, medan de han fotograferar lever kvar i samma utsatthet.
Min kritik syftar inte på det Joel Meyorwitz anklagar Gilden för – att han är mobbare, då hans teknik går ut på att utnyttja “the moment of surprise”, där han hoppar fram och plåtar subjektet innan de hinner reagera, “I’m gonna embarrass you, I’m going to humiliate you.”. Det är såklart också något värt att anmärka på, men det jag ifrågasätter är snarare själva faktumet att hans verk i sig gränsar till utnyttjnande. Han tjänar sitt levebröd på att plåta dem – kanske frivilligt, kanske ofrivilligt – och de får ingenting.
Vid vilken punkt blir konst utnyttjande? Var går gränsen, om det ens finns någon? Detta kan appliceras på ett större spektrum. Det kanske är ett lite konstigt exempel, och lite av ett hopp, men jag erinrar mig att jag någon gång läste om guidade turer i Brasiliens favelor. Betala en slant för att i säkerhet bli eskorterad runt Rio de Janeiros slumområden. För mig är de två sidor av samma mynt – två exempel på utnyttjande av den lägre klassen.
Frågan är då, är utnyttjande alltid fel? Är det någon gång försvarbart?
Jag har inte svaret på det – det här är bara en söndagskrönika.
Oavsett, ofrivilligt, är jag ett stort fan av Bruce Gilden.
Mathilda Tingemar Löwegren