Söndagskrönika
Sista läxan i källkritik, eller, sagan om sagan om hästlemmen
Historia var mitt favoritämne i början av gymnasiet, jag gillade det så mycket att jag ställde så höga krav på mig själv, samt var så obekväm med det akademiska skrivandet, att det sedermera började gå mindre bra och bli mindre roligt. Det hjälpte inte heller att läraren skilde sig och blev utbränd, men i början gick det bra för mig. Vi hade en duktig historielärare, han lade ner mycket energi, nog mer än läroplanen krävde, på att lära oss källkritik. Han underströk ständigt vikten av att alltid vara kritisk, inte minst mot honom själv, vars egna biases han informerade oss om
Han var en mångsidig man, en konstnär på fritiden, och med en förkärlek för roliga historier, och han hade en del intressanta knep för att lättare minnas saker, som att koppla till dåliga ordvitsar eller andra barnsligheter, gärna snuskigheter. Jag glömmer aldrig den fågel framställd med falliskt formad näbb och kvinnobröst till ögon som fick illustrera poängen bredvid den på tavlan dragna tidslinjen, ej heller glömmer jag namnet på öknen i södra Israel, som han sade att vi inte fick skratta åt. Så han hade väl rätt i någon mån, minnet om hans minnesknep består, även om årtalen på tavlan fallit i glömska.
För några månader sedan gick jag med på att skriva söndagskrönika för Appell inför julafton, som föll på en söndag. Tanken var att jag skulle skriva om hur vi i julen och i andra högtider kan se historiens lager såsom i arkeologisk genomskärning, och att vi i firandet kan betrakta alla de gångna tiders seder, som hopats på varandra, och som ännu lever kvar och utgör grunden för dagens samhälle. En av de seder jag ville skriva om, och som jag berättade om för redaktionen, till stor begeistring, gällde grötrimmens ursprung, som min historielärare hade berättat stod att finna i en fornnordisk fruktbarhetsrit,
Historien löd, som jag mindes den, att man under vikingatiden hade som sed att passera en uppstoppad, och på något vis konserverad, ehem, hästlemm, runt bordet vid juletid. Var och en skulle när de fick lemmen till sig yttra rim på fruktbarhetens tema, vilket alltså skulle ha givit upphov till dagens grötrim.
När det blev dags att skriva krönikan satte jag mig ner för att göra efterforskningar, jag ville se till att få faktan rätt, och tänkte att det säkert skulle stå något på grötrimens ursprung på wikipedia, tydligen inte. Nå ja, det var bara att söka vidare, så jag googlade, och googlade, och googlade, utan framgång. Mitt letande blev allt mer desperat, jag testade alla tänkbara kombinationer av orden fornnordisk, fruktbarhet, uppstoppad, och så olika formuleringar för hästbiten… Ja ni fattar. Det är ett under att mina sökningar inte gett utslag i den riktade reklamen, kanske var det för otydligt för algoritmerna att tyda. Jag grävde mig allt djupare, började scrolla forum om fornnordisk historia, och var nära på att ge upp, när jag till sist möttes av sagan om Völse
Völsa þattr, på svenska völsetåten, är en isländsk tåt, dvs en kort saga, som står nedskriven i flatöboken, på isländska flateyarbók, från 1200-talet. Völsetåten berättar historien om hur völse, en i linne och med örter balsamerad hingstpenis, uppkom på en gård i Norge, och hur denna med magiska krafter besuttna lem, den kunde stå om frun ville, varje kväll togs fram av gårdens fru och passerades mellan gårdsfolkets händer. När var och en fick völse till sig skulle man yttra rim över den, särskilt med avseende på det sexuella, och på kvinnlig fruktbarhet. Detta pågick tills att Olof den helige dök upp på sin flykt undan Knut den store, och kristnade folket på gården varvid seden upphörde.
Visst liknar det historien som min lärare drog om grötrimmen – och visst, som sidospår, är mandeln som ska förebåda giftermål en anknytning till det sexuella – men finns det då någon koppling? Nej, jag har inte hittat något som styrker det, och jag har letat, grötrimmen tros i stället ha sitt ursprung i den äldre traditionen med leverrim som yttrades inför måltider med lever i, ett bruk som möjligtvis hämtats från Tyskland. Det tycks alltså som att min historielärare helt enkelt berättat en underhållande skröna för oss, eller snarare, berättat en om något som visserligen är nedskriven en islänningasaga, men sedan gjort en felaktig koppling till ett samtida fenomen.
Han hade fel om grötrimmen, men också så rätt, om så mycket. Han hade rätt om att roliga historier och snuskiga kopplingar fastnar i minnet, han hade rätt i att inskärpa vikten av källkritik, och han hade rätt om vikten av att vara kritisk mot honom som lärare, och mot oss själva. Att även den som försöker vara kritisk kan gå fel, och att vi som ser upp till honom kan bli lurade, i flera år, särskilt när det finns en rolig historia att tro på, är enkla men viktiga lärdomar att dra av min jakt på sanningen om historien om hästlemmen.
Det var en läxa han inte visste att han gav mig den dag han drog skrönan, men kanske är det därför den är värdefull; det faktum att jag själv, efter flera år, fick räkna ut att det kunde vara en läxa och att det fanns lärdomar att dra, det är kanske den viktigaste lärdomen, inte bara förmågan av att vara kritisk efter mall, utan att tänka själv, och dra egna lärdomar. Jag kanske drar okritiskt stora växlar, men jag tror att hans inskärpande av vikten av att vara kritiska, mot allt, honom och oss själva, gjorde oss självständiga, och att hans roliga historier och konstiga knep lärde denna läxa, mer än han själv kan ana. Han var en bra lärare, trots sina brister, tack vare sina brister.
Malte Edman
