Hämnd leder till hämnd

Den mest intressanta lektionen under min gymnasietid, var en lektion i svenska. De två första åren hade vi en lärare i svenskan som delade sin passion för filosofi och grekisk kultur. Det var inte förens årskurs två som han berättade om grekernas sagor och myter. Själv fick jag framföra ett skådespel om Orfeus resa genom dödsriket med målet att befria sin kärlek Eurydike. Tyvärr förtjänade inte skådespelet något Academy Award men man såg hur stolt vår svenskalärare var. Några veckor senare kom vi in i klassrummet där projektorn visade en målning med stor text ovanför, “Iliaden”. Vår lärare satte sig ner, utan anteckningar eller dator till hjälp, och sammanfattade hela berättelsen om Akilles och Hektor, det klassrummet hade aldrig varit så tyst och engagerat innan. När sagostunden avslutades med begravningen summerade vår lärare berättelsen med att hämnd leder till hämnd. 

I mina ögon är krig en hämnd som leder till en annan hämnd, och inte förrän cykeln är bruten, finner vi fred. Är fred någonting vi kommer lära oss eller är det för evigt en myt? Om du frågar Cecilia Uddén så kommer det att förbli någonting vi läser i sagoböcker när man talar om Israel och Gaza. Efter att ha lyssnat på en föreläsning av henne här i Lund så avslutade hon framförandet med ett klart och tydligt budskap; hon ser inget ljus i ändan av tunneln! Hon beskrev hur under sin karriär i mellanöstern har hon sett flertal versioner av Gaza. Numera har hon inte ens möjligheten att vara på plats då inträdet för journalister in i Gaza har blivit rejält kontrollerat och strypt, både på grund av hur farligt det är, men även, Israels blockering av internationella journalister. Under en stor del av föreläsningen betonade hon på hur viktigt det är att vara på plats för journalistiskt arbete och att sitt arbete inte hade varit möjligt utan Sami Abu Salem. På sätt och vis blev det som ett hyllningstal för någon hon beskrev som inget mindre än en hjälte. 

Sami bor för närvarande i Gaza och rapporterar till Uddén om hur läget ser ut, sin livssituation och övriga nyheter. Uddén förklarade att folk reagerade mycket starkt på historien om hur Samis dotter tappade sitt favoritgosedjur vid en av de många tvungna flyttar, men även flykt från krigszoner, de genomfört för att hålla sig säkra, och hur förkrossad hon var över att förlora gosedjuret. Cecilia berättade sedan att hon inte alls får samma reaktion när hon talar om antalet döda palestinier, och varför är det så? Ett gosedjur är inget liv, det är enbart ett ting, men på något sätt blir kopplingen mellan dottern och tinget en uppenbarelse att människorna i Gaza inte är ting, en statistisk, de är riktiga människor med liknande upplevelser och känslor, precis som vi.

Sedan terrorattacken som utfördes av Hamas den 7:e oktober 2023 har hela palestinska befolkningen fått en stämpel på sig av ondska från en oroande mängd människor. När hon intervjuat människor i Israel och ställt frågan vad de tycker om folkmordet i Gaza blir hon ofta besvarad med en påminnelse om attacken den 7:e oktober. Detta kollektiva trauma blir en skrikande distraktion, som gör att det israeliska folket inte lägger något fokus på att förstå vad som händer direkt över gränsen. En israelisk nation enas som ett offer och det resulterar i en mycket kraftfull politisk makt, vilket utnyttjas starkt av den israeliska regeringen för att undvika motreaktioner från sin egen befolkning – att påminna om det onda är ett sätt att få en befolkning som aldrig förlåter; att ha en befolkning som aldrig förlåter är ett sätt att rättfärdiga hämnd; att rättfärdiga hämnd leder till ondskefulla åtgärder vilket blir besvarat på exakt samma sätt.

Vad vi ser nu är inget mindre än en efterlängtad hämnd, utförd efter en tidigare hämnd. Är det en oändlig cykel som vi kommer se ett slut på? Vad hade behövts för att lösa någonting som anses olösbart? Jag själv tror just det är att förlåta det som anses vara ont, att inse att det också är barn som blir begravda med sina gosedjur i spillrorna. Endast när vi börjar känna sympati för människoliv, oavsett var de bor och vad de tror på, kan förändringar börja ske till det bättre, men förändring måste börja med dig själv. När föräldrar sörjer sitt döda barn i Palestina eller i Israel är det samma smärta och lidande, men den läks inte av att fastna i hat som vänds mot ett helt folk. Utan den insikten, återfinner vi varandra i cykeln där folk ämnar hämnas det som har åsamkat dem skada, död och lidande. Men när narrativet av en kollektiv, ond, fiende trycks ner i struparna på folket, kvävs den minsta gnutta medkänsla som fanns. På något sätt är det fascinerande att lärdomarna från Akilles överlämning av Hektors kropp, cirka 2700 år sedan, ännu inte applicerats. En vacker dag hoppas jag vi får en symbolisk begravning av vår oändliga kamp mot varandra, som den för Hektor, men kanske är vi ändå evigt dömda till cykeln av hämnd leder till hämnd. 

Melwin Eklund