Söndagskrönika
”Awe”, vad är det?
Människan har satt sig i guds säte, hon har ställt sig över och besegrat vår underlägsenhet inför de naturliga krafterna, och blivit jordens drottning. Med vetenskapen, vår naturliga förmåga att innovera och föra vidare information, har vi tämjt naturen för att betjäna våra begär. Av anledningar som fortfarande debatteras så styr vi världen, och vi är väl medvetna om detta då ett koncept som artpartiskhet har betraktats som banalt– att djur någonstans skulle ha samma rättigheter som oss själva är ju helt absurt? Trots det, kommer det ibland stunder då vi påminns om vår underkastelse inför de naturliga krafterna, stunder då vi inser hur maktlösa vi är trots vår kunskap och kompetens. När vi möts av storheten av världen runt omkring oss, förlorar vi vår gudlika tron och tvingar oss att underkasta oss det sublima, och inse att vi endast är en del i helheten. Denna känsla tycker jag beskriver “awe”.
Jag tycker inte att det finns något svenskt ord som motsvarar engelskans ”awe”. Man hade kanske översatt det till ”vördnad” eller ”förundran”– på synonymer.se översätts det även till ”fruktan”. Dessa översättningar tycker jag är otillräckliga, de är för snäva; det uppskattar inte helheten av ”awestruck” och tilldelar inte samma tyngd som engelskan gör. Vördnad är nog det som landar närmast i min åsikt, men inte nära nog– man kan vördnadsfullt betrakta en målning, men man kan även vördnadsfullt ta hand om någon- dessa är väldigt olika ting. Kanske är det bristen på svenska ord, kanske är det bristen på min uppfattning. Om man får lita på Robert Plutchik’s “wheel of emotions”, så är awe beskrivet som en kombination av överraskning och rädsla(och jag litar mer på honom än mig själv). Så oavsätt definition tycks i alla fall upplevelsen av “awe” samstämma oss emellan.
Upplevelsen av “awe” är vördnaden du känner när du ser ut över ett vackert landskap, den bekanta känslan när ett varmt sommarregn börja falla, förundran över slutsatsen i en bok, fascinationen när du ser en hjort i skogsbrynet. Det är extas, den nästan konkreta upprymdheten som fyller ens bröst och hotar att spräcka bröstkorgen, fruktan och fascinationen inför det större, och känslan av att nästan se tydligare, att få en viss insikt eller uppenbarelse. Självfallet så har vi alla vår egen sinnevärld, och min tolkning må skilja sig drastiskt från din sinnesupplevelse, som med alla känslor som förblir våra egna. Men med alla jag samtalat med verkar det finnas en gemensam nämnare– det är känslan av underkastelse inför det som förblir mäktigare än oss själva.
Men vad är “awe” för något? Ett sinnestillstånd? En känsla? Det finns olika sätt att betrakta fenomenet, och det finns ingen brist på teorier om varför det uppstår och vad det säger om oss.
Man kan ta ett mer biologiskt synsätt och försöka förstå sig på varför det uppstår; det är lite väl opoetiskt för min smak men en vän till mig påpekade en gång att vi känner säkert “awe” för att vilja föröka oss. Att trots alla hemskheter och fasa som härjar bakom varje hörn, känslan av förundran och fascination får oss att vilja föra vidare denna värld vi befinner oss i. För, jag tror det var Stephen Fry som sa: trots att det säkert finns hur många planeter som helst, med betydligt vackrare soluppgångar, fascineras vi ändå så av vår egen. Att vi kan bli så överrumplade av dess skönhet trots att det säkert finns betydligt mer makalösa sikter att beskåda, säger ändå något om vår egen plats här på vår jord.
Om man ser på det från en psykologisk ståndpunkt, trots att jag ogillar honom, erinrar jag mig ett påstående från Jordan B. Petersons podcast, där han ansåg att vi förundras av det vi vill efterlikna. Fastän att han inte uttryckte det såhär, vill vi ta efter den gudomliga makt som en soluppgång avspeglar, den skönhet en vacker tavla uttrycker, och visheten som slutsatsen i en bok manifesterar. Inte nödvändigtvis att vi vill stjäla det för att ha det för oss själva; snarare något att sträva efter, att försöka nå den nivå av perfektion som yttrar sig i dessa fenomen som väcker “awe”. För vad vi anser vackert vill vi avbilda, beskriva och framställa i konst, skrift och sång. Jag hade velat påstå att “awe” är avgörande att förstå sig på om man vill kunna greppa vissa mänskliga företeelser. Den är en del av grunden till den religiösa instinkten, viljan att vilja underkasta sig något större, att vilja ha en plats och låta sig guidas av något mäktigare. Religon bibringar en viss form av tacksamhet, man accepterar sin plats i helheten och fortsätter sträva efter samma perfektion som speglas i de helgon vi dyrkar, lättade över att inte behöva träla vägen till våra egna ideal. Därför kommer grunden till religion förbli, en del av vår naturliga instinkt, känslan av “awe” kommer alltid vara en del av oss.
Nyligen har jag har till och med sett artiklar som besjunger hur viktigt “awe” är för vår hälsa; New York Times har publicerat en artikel som lyder “How a bit of awe can improve your health”. Instinktivt, tycker jag det låter lite löjligt när man uttrycker det på så sätt, men jag invänder inte. Jag har ingen särskild motivering eller empirisk data, men jag anser att vördnad och förundran är otroligt viktigt för i alla fall min lycka. Enligt Aristoteles är förundran filosofins begynnelse och att kunna erkänna och uppskatta den otroliga världen som spelar inför mina sinnen, är ju bara det tillräckligt med motivation för att jag ska känna att livet är värt att leva.
Mathilda Lowegren
