Söndagskrönika
Vem kom först?
Den livslånga frågan. Vem kom först? Hönan eller ägget? Biologiskt arv eller socialisering? Kommer vi någonsin få en vinnare i denna eviga dragkamp mellan biologi och psykologi? Det råder samförstånd att det är en kombination av biologiska faktorer och uppväxtmiljö som står till grund för våra preferenser. Ändå fortsätter människor presentera argument för att välja den ena sidan framför den andra. Varför upphör inte dragkampen? Nu talar jag inte om politisk fallenhet. Jag vill tala om det abstrakta. Om känslor, tankar och preferenser, som inte nödvändigtvis måste växa till det konkreta.
Som barn läste jag många otäcka rubriker, ibland av misstag men stundtals av ren nyfikenhet. Ett ångestfyllt barn med rädsla för omvärlden hade skapats. Jag är övertygad om att det rädda barnet än idag är anledningen till varför jag fortfarande sover med halvöppna ögonlock. Mamma menar att det är någon slags biologisk abnormalitet. Jag är kluven. Men hursomhelst kvarstår frågan, blev barnet ångestfyllt av det innehåll hon läste? Eller gav det enbart bränsle till en färdigkonstruerad brasa?
En gång fick jag höra att ångestfyllda människor tenderar att dra sig mot innehåll som orsakar en viss grad av obehag. Att en skulle söka sig till sådant som väcker obehagliga, men familjära, känslotillstånd som kroppen var van vid. Antagligen snappades denna kunskap upp under en kvälls djupdykning ner i youtube-algoritmen, ta det därför med en skopa salt. Men intuitivt finns ändå ett samband. Den emotionellt frånvarande föräldern som ger barnet en skev syn på en trygg relation. Kanske börjar en eftersträva själva dysfunktionaliteten då den i sig utgör själva tryggheten.
Men det väcker åter funderingar. Det finns onekligen något tilltalande med det groteska, det skräckinjagande, det absurda. För vissa kan en skräckfilm närmast liknas med en berg-och-dalbana som kulminerar i en adrenalinkick och en lättnad över att livet fortfarande är i behåll. Kanske med nyfunnen uppskattning över den egna trygga tillvaron i tv-soffan. Hur kommer det sig då att vissa uppskattar absurditet och dissonans medan andra enbart finner det obehagligt? Har den som sitter ensam och tittar på skräckfilm ett högre adrenalin-sug eller har den format sig en högre tröskel än andra? Eller kanske är fallet så att den tidigare sakta utvecklas till den andra.
Hur är det då med våldsbejakande spel? Vad säger det om mina föräldrar som under majoriteten av min barndom ägnade sig åt och blev matade med samma innehåll som sägs öka människors benägenhet att begå våldsdåd? Nu utspelar sig spelet måhända i en fiktiv realm där alver dödar orcher så den världsliga kopplingen tycks relativt svag. Studier visar även att våldsamma spel har störst påverkan på barn som redan har psykiatriska problem. Frågan kvarstår, förvirrar vi orsak och verkan? Blir vi avtrubbade av våldsamma spel eller spelar vi just därför att vi redan är avtrubbade? Livnär vi något vi redan besitter eller skapar vi något fullständigt nytt? Kanske finns det ingen vinnare i dragkampen.
Samtidigt har det innehåll vi förtär en uppenbar påverkan på vår sinnesstämning. Man kan egga på sin hjärtesorg och hulka ut till Joji men att sätta på Party Rock Anthem med gråten i halsen verkar snarare ha motsatt effekt. Igenkänningsfaktorn i musiken kan förstärka de känslor vi redan befinner oss i. Men även i ett tämligen neutralt tillstånd har musiken en märkbar effekt. Vi konsumerar alltså inte alltid innehåll som direkt korrelerar med vårt känsloliv, utan kan även välja att ta del av innehåll som aktivt formar vår sinnesstämning. Men jag har märkt hur även det kan trubbas av. Jag väljer fortfarande att lyssna på låtarna av vana, det skapar en viss trygghet i rutin. Men låtarna ger onekligen inte samma kick som de brukade som de övergick från rus till brus. Trots det söker jag mig tillbaka till den ursprungliga känslan. Gick det till på samma vis när man blev vuxen? För en dag vaknade man och tanken på julafton orsakade inte samma upprymdhet, med ens hade man förlorat barnasinnet. Var det så att man tappade gnistan med vuxenheten eller var det alla ackumulerade erfarenheter som skapade likgiltigheten gentemot tomten och hans säck, och skapade vuxenskapet?
Kanske är jag unik och därför föredrar jag unikt innehåll. Kanske har jag tagit del av unikt innehåll och därför är jag unik. Kanske vill jag vara unik och stärka min självbild. Kanske är det precis detta jag gör då jag sätter mig ner för att skriva denna text. Kanske är denna text inte originell. Kanske finns det inget originellt med mig. Kanske är detta universellt. Kanske är ingen unik. Kanske kan alltsammans kokas ned till det innehåll vi konsumerat och den miljö vi har växt upp i. Kanske är detta svårt att svälja. Vem kom först? Kanske finns det ingen höna.
Anna Fogelquist
