Söndagskrönika
Individuaismen och teknokratet
Bild från Apple press
Det är måndag på Apple Park. Men inte en vanlig, grådassig, såsslaskig, tråk-taskig arbetsmåndag. Tusentals handplockade industripersoner har samlats under enorma takstrukturer på Apples fjorton hektar stora innergård. De är där för att se vad alla rykten handlar om. Det har sedan länge tisslats och tasslats om att Apple ska ge sig in i marknaden för VR (Virtual reality), precis som alla andra techföretag. Men Apple är inte som alla andra techföretag. De omsätter mer än de trehundra största brittiska företagen tillsammans och har en kulturell signifikans som är ovärderlig; för vissa nära religiös. Så minsta nyhet inom dessa väggar resonerar ut med enorm akustik. Teknikindustrin har idag, kanske mer än någonsin, enorm kulturell och politisk relevans, men detta är inget nytt. Inte minst har marxister sedan 1800-talet ältat att materiella produktionsmedel agerar grund till hela vår kultur och samhällsstruktur. Dagens teknik dikterar morgondagens estetik, politik… moral-panik.
När presentationen startar så dröjer det inte mer än en timme innan en video spelas upp, som med klinisk produktion, på det mest amerikanska sätt jag kan tänka mig, visar upp en produkt vid namn ”Vision Pro”. De demonstrerar en ”skidmask” som har möjlighet att göra allt som dagens telefoner kan, fast projicerat på världen runtomkring en. Sitt med masken på i vardagsrummet och scrolla igenom flöden på en svävande skärm framför dig. Eller varför inte två? Kolla på en film som om du har en gigantisk projektorduk som böjer sig runt dig. Varför vara i vardagsrummet? Byt ut omgivningen mot en annan verklighet. Befinn dig på en biograf, på franska rivieran, i japanska tempel eller varför inte i helt utomjordliga platser där ljus svävar omkring en, som i Apples meditationsapp. Verkligheten ser ut och låter precis som du vill. Apple får det att låta helt revolutionärt.
Det är inte så svårt att ryckas med i denna version av Nozicks inkubationstank, men efter två minuter, under en scen med en pappa och hans barn, så rynkar jag lite skorrande på ögonbrynen. I scenen ser vi två barn som leker med såpbubblor och en pappa som sitter ett par meter bort med headsetet på och observerar dem genom det, samtidigt som han spelar in det han ser. Vision Pro har nämligen två 3D kameror inbyggda. För att spela in vad du ser, i 3D, men även för att se vad som är framför dig över huvud taget. En viktig detalj är att även om headsetet ser ut att vara gjort av genomskinligt glas, så som en skidmask, så är det inte det. Det går inte att se igenom det. Allt som pappan ser är en projicerad bild, på en skärm innanför masken, framför ögonen, av verkligheten utanför, med hjälp av de två yttre kamerorna. Han är alltså med, men ändå inte. På videon så visas hur fantastiskt det kan vara att spela in verkliga ögonblick som händer framför en och sen, som pappan gör, kunna uppleva dem i 3D igen, någon annan gång. Visst skulle det vara en dröm att kunna uppleva fantastiska ögonblick igen, när man vill. Men jag förvittrar lite inombords när jag inser att pappan faktiskt aldrig själv upplevde detta ögonblick för vad det var. Det är lite som ett dystopiskt skämt. Ett dåligt black mirror avsnitt som råkat publiceras ändå. Han såg aldrig sina barn leka, med egna ögon där och då, eftersom han hade på sig ett headset med en skärm framför ögonen, som endast förmedlar en videolänk av händelsen framför honom. När han sedan återupplever detta inspelade ögonblick så är detta verkligheten för honom, det är ju detta han såg, men det är inte hans verklighet, utan den som kameran fångade upp. Han kommer aldrig veta hur verkligheten faktiskt var (och så länge headsetet är på: hur verkligheten faktiskt är). Nu är detta hans verklighet. Det skulle krävas en förträffligt idealistisk filosof (se Berkeley) för att förneka att vi föredrar direkta sinnesförnimmelser över digitala representationer.
Urklipp från Apples promovideo
Det kyler mig lite att tänka på föräldrar som självmant väljer att se sina barn växa upp genom en kamera, en digital representation av verkligheten, istället för att vara där själva. Låter det för långsökt? Det är inte mycket annorlunda än de gånger vi är för upptagna med att filma en konsert för att sedan inse att vi missade en del av konserten medans den faktiskt hände och att hur många gånger vi än ser tillbaka på vår inspelning så kommer vi aldrig kunna få tillbaka den riktiga upplevelse vi missade. För ingenting kan ersätta att uppleva världen som den blott är, något som gör sig som mest påmint i efterhand, när vi kollar igenom våran film (eller andras) igen, oavsett om det är på en liten telefonskärm eller genom ett fullfjädrat VR headset. Världen är mer än bara ett spektakel som vi observerar. Den är till för att interagera med och vi är till för att interagera med den. I denna märkliga sekvens så kommodifieras barnen till blott ännu ett spektakel, en videofil som kan tas fram och beskådas som underhållning; digital konfetti, och sedan delas för uppmärksamhetspoäng på nätet. Det är ett makabert sätt att se sina egna barn och Apple framstår här som helt tondöva. Otur för dem att de flesta kunder inte är det.
Vision Pro och teknik-individualismens framgång
När videon är slut så dyker Apples nuvarande VD upp mot en svart bakgrund och ”Vision Pro” i bakgrunden. Virtuella applåder utbryter. Rent visuellt så påminner det mycket om när Steve Jobs introducerade iphonen. Svart bakgrund, vit text med produktens namn och en Apple CEO snett under. Jag översätter det visuella budskapet: ”Apple har uppfunnit hjulet, igen”.
Men Apple har inte uppfunnit hjulet. Denna trend har pågått länge och kommer att fortsätta. Jag pratar inte nödvändigtvis bara om VR/AR trenden, utan dagens tekniks inverkan på vår sociala verklighet. Individualismen och det västerländska idealet har varit på framgång, hand i hand, de senaste decennierna och dagens teknik speglar endast denna trend. Må så vara för att dagens ekonomiska marknad ser till individens behov (ekonomisk nödvändighet) eller för att vi lever i en individualistisk kultur. Detta är varför t.ex. Meta (Facebook) satsar på att utveckla en hel virtuell värld till sitt headset (metaverse) trots att försäljningen av dessa headset går ytterst trögt, och varför Apple hoppar på denna ljumma trend. Precis som datorer så har nu telefonmarknaden stagnerat. Det går inte längre att öka vinsterna mer än marginellt på mjukvara och hårdvara till dessa. Således behövs ny hårdvara. Men detta skulle vara en allt för enkel analys. Idag så livnär sig Silicon Valley-företagen till stor del på reklam, eller snarare på att vara en enorm platform för reklam. Teknikmarkanden har de senaste tio åren fått ett enormt inflöde av möjligheten att anpassa inte bara produkter utan även reklam till specifika användare. Det går hand i hand med individualismen och kunders förväntan på att tekniken ska anpassas efter deras specifika krav. I tidigare tekniker som förmedlar vår veklighet så som TV:n eller radion, så var poängen att alla användare skulle uppleva samma sak och dela samma digitala verklighet. Tekniken idag har allt mer rört sig mot individanpassning. Det flöde du ser på dina sociala medier skiljer sig från andras beroende på dina intressen, de videor du får upp på youtube skräddarsys för dig, de nyheter du ser likaså. Detta är i grunden för att reklam ska kunna riktas specifikt till dina intressen och vara så effektiv som möjligt i att fånga din uppmärksamhet. Det är oerhört värdefullt i dagens uppmärksamhetsekonomi och behöver generellt inte vara något negativt. Men kontentan är att det i grunden alltså är av vinstintresse, inte individens intresse eller mänskligt intresse, som denna individanpassning sker, oavsätt vad företagen säger i deras marketing. Reklam som kan justeras efter varje användare är helt enkelt mer effektiv och kan även säljas in som mer effektiv vinst. I dagens effektivitetssamhälle så går människans roll allt mer till att enkelspårigt agera som konsument, något som Jean Baudrillard uppmärksammade redan på 60-talet:
”The individual serves the industrial system […] by consuming its products. On no other matter, religious, political or moral, is he so elaborately, skillfully and expensively instructed.”
Men hur anpassas reklamen till oss konsumenter? Genom vår data som vi lämnar ifrån oss, så kallat ”excess-data”; en restprodukt som techföretagen lärt sig att kapitalisera. Vad kollade du på, hur länge, vad skrev du, till vem skrev du, kollade du på detta igen efteråt eller scrollade du förbi det? All denna datan matas in i algoritmiska prediktionsmodeller, som kan, med relativ hög säkerhet (runt 90%) få fram en hel profil med vilka intressen du har och vilken reklam som bör vara effektiv på just dig, just nu, just här. Ett headset likt ”Vision Pro”, med fler sensorer än något annat headset, som har möjlighet att se exakt vilka ansiktsrörelser du gör, alltså vilka känslor du ger ut när du konsumerar något, som kan analysera dina ögon, vart du kollar och minsta lilla förändring i pupillstorlek (bara ett tillräckligt detaljerat mått på förändringar i pupillstorlek kan säga väldigt mycket om oss. För mer, se Kahnemans forskning) besitter en otrolig mängd data om oss och våra innersta begär. Data som reklamföretag skulle betala dyrt för. Det är inte så konstigt att alla techföretag hoppar på headset trenden. Men kommer detta bli en ny iphone? Njae… Det finns ju inte någon marknad än och så länge pappa tvingas gå runt med en kamera till huvud, så tror jag inte att en marknad kommer uppstå heller. Techföretagen har tagit sig vatten över huvudet i sin hybris att de kan skapa en helt ny marknad själva, en spekulativ marknad som de nu springer hals över huvud för att inta ledarpositionen inom. Man skapar ett begär efter något som inte behövs. En lösning till ett problem som inte existerar. Det man säljer här är snarare ett ideal. Men vad är det för ideal egentligen?
Den nya Silicon-Valley ideologin
Det är paradoxalt att Apple i sin presentationsvideo visar upp facetime som något humant och mänskligt med Vision Pro. Som användare kan du uppleva personer i facetime som mer verkliga och spatiala när deras bild projiceras i ditt 3D- rum. Det är fantastiskt. Vad de inte är så tydliga med är att användaren av Vision Pro- headsetet, till skillnad från de andra, endast visas som en animerad karaktär för alla andra, eftersom headsetet inte har möjlighet att filma användarens ansikte som en telefon eller dator har, bara registrera dess anatomi och rörelser. Hade alla i facetime samtalet använt ett Vision Pro-headset så hade alltså konversationen endast bestått av animerade ansikten, som säkerligen kan modifieras enligt användarnas önskemål. Hela poängen med facetime, att komma närmare ett riktigt ”ansikte till ansikte”- samtal, försvinner således. Vi behöver då inte interagera med verkligheten, vi kan omsluta oss med vår egen digitalt modifierade sådan istället. Det påminner mig om min barndom när jag älskade att dagdrömma mig bort och se saker genom ett filter av barnslig fantasi istället för vad de var, något jag senare upptäckte var väldigt svårt att, om än entusiastiskt, förklara förtill andra. För oavsett hur mycket jag roades åt dessa utsvävningar så kunde jag inte kommunicera dem till någon annan, de verkade inte förstå mina isolerade fantasiupplevelser. En del av att bli vuxen var att förstå sig på den delade verklighet jag levde i med alla andra och att separera den från min helt isolerade uppfattning av den. Silicon Valley har dock alltid varit ett ställe där barns visioner kan fortsätta växa och det förvånar mig inte att dagens teknik i grunden aldrig riktigt växt upp. Vision Pro är ett nostalgiskt uttryck för att återgå till den naivitet och verklighetsfrånvända interaktion med omvärlden som präglar barndomen. Omgiven av en virtuell verklighet, vår egen lilla bubbla av säkerhet, där allting ter sig så som vi vill att det ska te sig, så tynar vi bekvämt bort från den hårda och smärtsamma, men ändå den enda riktigt gemensamma, fysiska verkligheten. Men det är denna verklighet som vi delar med alla andra. Den verklighet där vi tvingas mötas och anpassa oss till varandra; stöta, blöta och skapa en gemensam identitet; en gemensam referensram, även kallad moral.
Reklamen för Vision Pro präglas av personer som sitter ensamma eller endast observerar andra socialisera som om de vore objekt för att tillfredsställa det egna intresset. Trots slogans som ”connecting people”, har teknikföretag allt mer gått mot att utveckla teknik som isolerar människan till dess egna sfär, som komprimerar världen till vad som händer i dess subjektiva upplevelse. Vi har ingen möjlighet att dela med oss av headsetets verklighet, det är bara vi som upplever den. Omvärlden förringas och kvar blir människans ego; dess subjektiva verklighet expanderar och fyller omgivningen som inte längre utmanas av andra människor.
Bild från Apple press
Den dag vi kan stänga ute omvärlden helt och forma om den helt efter vårt tycke, så har vi också förlorat greppet om vad världen är och vad den inte är. Precis som Descartes redan visade på 1600-talet, så går det att anta att världen redan nu är blott en simulering, men det var inget han roades av. Han beskrev en känsla av hjälplöshet och en svart avgrund som fick honom att må illa när han seriöst försökte anamma denna realitet, men företag som Apple och Meta vill att vi ska börja värdesätta den virtuella realiteten mer och på så vis bjuda in det virtuella att få samma status som det fysiskt verkliga. I deras ideal så vill de helst sudda ut gränserna mellan dessa, så att vi inte längre kan göra någon skillnad på dem. Att flytta konsumtionen till den digitala sfären är en självklarhet för tech företagen, det är ju deras verklighet trots allt och detta är även en trend som vi sett allt mer av och kommer att fortsätta se mer av. NFTs må vara ett skämt för många, men människor betalar redan enorma summor för helt digitala produkter, som inte har någon fysisk användning. Meta säljer t.ex. virtuella tomter i sin digitala metaverse-värld och även om intresset idag är ljumtljummet, så har många betalat stora pengar för att äga rätten till ”digital real estate”. Alltså en plätt gjord av pixlar på nätet. Techföretagen satsar enorma summor på att utveckla denna digitala kommodifiering. Man ska kunna använda sin digitala tomt för att arrangera allt möjligt som man skulle gjort i fysiska verkligheten (Tänk utställningar, konserter, fester, affärsevent, mässor etc.). Lek med tanken att världens befolkning skulle integreras i Zuckerbergs metaverse- projekt. Att alla skulle sitta med headsets och leva vissa delar av sina liv i denna digitala värld. Det är blott en logisk fortsättning på integreringen av verkligheten och det virtuella som vi redan gör när vi chattar med något, har ett möte på zoom eller spelar spel över nätet. Det är kanske inte så märkvärdigt som vi tror och Zuckerberg, Apple och CO. Kanske bara följer nästa logiska marknadssteg. Men eftersom metaverse endast är av ettor och nollor, programmerade av Meta, så skulle Zuckerberg i teorin kunna förändra den precis efter sitt tycke. Han skulle kunna omvandla vatten till vin, en hemlös till miljonär och en miljonär till hemlös, med några knapptryckningar. Gud skulle bevisligen faktiskt således existera och diktera villkoren för själva existensen i denna digitala verklighet, som nu enligt techföretagen, allt mer borde integreras med vår verkliga realitet.
Låter det för otroligt? Skulle det inte bli socialt accepterat? Betänk att social mening inte bryr sig om vilket metafysiskt plan det befinner sig i. Koncept så som en individs status kan obehindrat röra sig över gränserna mellan fysiskt och digitalt (som om de inte fanns). Varför skulle vi annars bry oss om våra sociala medier? Varför skulle vi annars köpa digital konst? Bestämmer vi att något har ett värde så har det det. ”Digital real estate” skulle kunna få samma sociala status som ”real estate”; samma värde. Makt över det digitala blir alltså per automatik makt över verkligheten i en värld där båda realiteter smälter samman. Implikationerna av detta är givetvis något som dagens politiker fått upp ögonen för. Att förlora ännu mer politisk makt till big tech företag (speciellt efter Trumps valseger 2016 så ser många amerikanska politiker sociala medier och dess möjlighet att påverka medborgares politiska åsikter som ett direkt hot mot demokratin) vore ett mardrömsscenario. Mer eller mindre ineffektiva lagförslag och klumpiga regleringar slängs fram som sömniga fälleben framför techföretagens frammarsch och mer av detta lär vi se de kommande åren. Vi vanliga dödliga funderar alltjämt mest på hur vi ska ha råd med nästa iphone.
