Söndagskrönika
Demokratins död, Länge leve filosofkungarna!
I denna turbulenta politiska era, där våra ledare verkar mer förvirrade än en student i en Garciansk moralfilosofikurs, är det kanske dags att överväga Platons förslag om filosofkungar. Föreställ dig en värld där ledarskap inte handlar om vem som kan twittra mest kvicka oneliners, utan vem som kan diskutera Kierkegaard i sin sömn. För tillfället tycks våra politiker ha förväxlat Aristoteles gyllene medelväg med den gyllene vägen till EU-lobbyism och medverkande i matkanaler på YouTube. De är mindre som Platons idealiska filosofer och mer som karaktärer i en dålig upplaga av Machiavellis Fursten, komplett med reality-tv-spänning och dramatik.
Sokrates skulle ha vänt sig i sin grav vid åsynen av våra nuvarande “ledare”. Att välja våra statsöverhuvuden baserat på deras förmåga att ifrågasätta och tänka kritiskt? Otänkbart! Istället är det som att spela politisk roulette – vem vet, kanske landar vi på en ledare som faktiskt förstår skillnaden mellan en syllogism och en soundbite. Tänk om våra politiker var som Descartes på en riktigt dålig dag – ”Jag tweetar, alltså kanske jag existerar.” De skulle ägna sina dagar åt att grunna över sin egen existens istället för att ständigt sträva efter att skapa den nästa virala, minnesvärda frasen.
Om vi tillämpar Nietzsches übermensch-ideal, kanske vi får politiker som strävar efter att
överstiga mänskliga begränsningar. Men vem lurar vi? De skulle sannolikt bara ytterligare överstiga gränsen för god smak och rimlig retorik. Våra nuvarande politiska “genier” är som en Kant på en extremt dålig dag – ivriga att följa en plikt som verkar definieras av opinionsundersökningar och lobbyistiska evenemang.
Deras tolkning av Humes is-ought-problem är ungefär lika sofistikerad som en
gymnasieelevs första filosofiuppsats. Om vi tittar på Schopenhauer och hans idé om att viljan är lidandets källa, är det uppenbart att våra politikers ständiga maktsträvan är det perfekta exemplet på hans tes. Kanske det är dags att byta ut dessa maktgalna charlataner mot äkta filosofkungar – för i jämförelse med det nuvarande gänget, skulle till och med en stenbänk i Aten från 400 f.Kr. göra ett bättre jobb.
Med det sagt, Winston Churchill sa en gång att ”demokrati är det sämsta styrelseskicket,
med undantag för alla andra som har prövats”. Men han hade ju inte räknat med en regering
bestående av Platons filosofkungar, eller hur? Jag menar, vem behöver demokrati när du kan ha en stat styrd av Sokrates’ efterföljare, som leder genom att ständigt fråga ”Vad menar du med det?” till varje politiskt förslag. Tänk dig politiska debatter där varje beslut baseras på en djupgående analys av Platons grotta eller Nietzsches övermänniska. Visst, det kan bli lite tröttsamt när varje budgetmöte förvandlas till en lektion i metafysik, men åtminstone skulle våra ledare ha något annat att tänka på än omval.
Och visst, demokrati kanske är det bästa vi har kommit på hittills, men det är bara för att vi aldrig gett en grupp filosofkungar chansen att visa vad de går för. Vem vet, kanske skulle de till och med införa en ’tänk innan du talar’-policy i parlamentet. Det värsta som kan hända är att vi får en regering som är lika ineffektiv i att förverkliga vallöften som nu, men åtminstone skulle våra lagar vara skrivna i eleganta hexameter och varje presskonferens bli en djupgående lektion i etik och moral. Föreställ dig nyhetsrapporteringen: ”Idag diskuterade våra ledare inte bara skattepolitik, utan även om varat och intet’ och dess påverkan på välfärdsstaten.” Med filosofkungar vid rodret skulle varje politiskt beslut inte bara vara en åtgärd, utan ett filosofiskt ställningstagande, där ’att vara eller inte vara’ blir den centrala
frågan i varje policydebatt. Så, låt oss ge plats åt de tänkande hjältarna från Platons akademi – för i en värld där politik redan verkar som en absurd teater, skulle en föreställning ledd av filosofkungar åtminstone erbjuda en mer intellektuellt stimulerande show.
13UpplystJefferson37