Söndagskrönika
Eurovision, Sverige och det totalitära samhället?
Benjamin Bengtsson
Vi i Sverige är ofta självgoda nog att bredhandat kritisera auktoritära stater så som Turkiet eller Ungern för deras icke-liberala drag, inget ont med det. Det är kul om inget annat. För oss är vår liberala demokrati, den enda formen av demokrati, och minsta avsteg från den möts ofta med ett skratt, en suck eller den klassiskt oförstående blicken. Att en demokrati självmant skulle bli mindre liberal verkar vara ett sorts magiskt trick för oss, en kanin-ur-hatten företeelse. Ungrarna röstar på Orban för att de är missledda, missinformerade, överösta av fake-news, inte skulle de kunna föredra något som vi inte föredrar. De är precis lika rationella som vi, alltså borde de rösta som vi. Ingen vill egentligen ha ett auktoritärt samhälle. Än mindre ett totalitärt! Men vad är ett totalitärt samhälle? Är vi immuna?
Det finns en gängse bild av totalitära regimer med starka ledare, mestadels diktaturer, som ofta slutar med krig, samhällskollaps eller folkuppror. Ganska dramatisk styrelseform helt enkelt. Hitler och Stalin får ofta pryda denna avlägsna farhåga. Men ett samhälle kan vara totalitärt utan en totalitär regim eller diktator. Precis som en totalitär regim är allomfattande och når ut till alla vrår och skrymslen i samhällets privata och publika dela, så är samhället i sig totalitärt påverkat av ideologin och dess makt. Det ligger i själva ordet av totalitär; en total införslutning av samhället i en politisk kontext. Samhället kan i sig vara totalt politiskt genomsyrat utan att för den delen ha en totalitär ledare, regim eller stat. Det kan vara en frivillig sort av totalitärt samhälle, där invånarna själva brer på med de politiska färgerna ända ut till samhällets alla kanter.
Igår var eurovision i Malmö. Musiktävlingen som normalt ses som ett nöje och en enande kraft i samhället hade förvandlats till ett politiskt spektakel. En vattendelare; ”polariserande” i dagens språk. När vi inte kan anordna en musiktävling utan att få det till att bli en politisk manifestation, eller för den delen läsa en skönlitterär bok utan att det blir till ett politiskt ställningstagande (Se Harry Potter), då har politisk ideologi tagit makten över områden i det publika respektive det privata livet som vi som samhällsmedborgare kanske inte bör acceptera. När högst icke-politiska idrottare från vissa länder inte får delta i sport-evenemang pga. vissa politiska realiteter, då har vi förlorat poängen med varför vi har sportevenemang i huvud taget. När högst icke-politiska kompositörer, pianister och violinister inte får delta i orkestrar och spelningar på grund av geopolitiska realiteter, då har vi tappat det enande, universella värdet av musiken. Precis som ABBA blev synonymt med högerpolitik på sin tid, så dömer vi och blir dömda över vilka artister vi lyssnar på idag. Vilka kläder vi bär, vilka evenemang vi går på, vilka böcker vi läser, vilken mat vi äter, vad vi jobbar med och vad vi vill forska om som doktorander…ja allting medför en politisk kontext. Detta gör vi helt självmant, det ingår i vår samhällsdoktrin och är inte pådyvlat av någon totalitär stat.
Är min problematisering av detta högst naiv och är samhället de facto politiskt genomsyrat á postmoderna lärdomar? Är det tvärt om bara bra att vi är informerade om vilka politiska konsekvenser våra val har? Jag får ändå nicka medgivande, vem skulle inte det. Våra handlingar har ofta större politisk relevans än vad vi vill eller kan inse, men upp till en viss gräns. Det finns onekligen delar av samhället som i huvud taget ej BÖR vara politiska. Det ska finnas vissa aspekter av mitt liv, t.ex. att jag gillar Harry Potter böckerna, har en viss färg på håret eller gillar flankstek, som i huvudtaget inte har eller bör ha någon politisk relevans som trotts detta sätts under politisk lupp, inte av en totalitär stat á sovjet, utan av oss själva, i den liberala demokratin Sverige. T.ex. hade inte black lives matter rörelsen behövt existera utan politisering av dessa aspekter.
Ett totalitärt samhälle kännetecknas viktigt nog av stark informationsövervakning, där samhällsmedborgare har koll på varandra, så att den politiska ideologin kan efterlevas och avvikare kan straffas. Detta är något som vi i väst historiskt anklagat och hånat Soviet och Stasi-DDR för, med deras centrala program för övervakning av medborgares brev (privata brev öppnades och lästes på postkontor), litteratur, tidningar och privata utrymmen som i individers hem, genom skvallrande informatörer till partiet. Samtidigt så har vi själva ironiskt nog de senaste tjugo åren byggt ut det största systemet för massinformationsinhämtning som världen någonsin skådat, helt frivilligt. Ett par exempel: När du köper TV idag så måste du som regel alltid godkänna ett sekretessavtal vid installation som innebär att TVn alltid kan vara uppkopplad till nätet och att tillverkaren genom denna har full rätt att samla värdefull information om användaren, om dess vanor, intressen, bild och ljud som tillverkaren i princip kan göra vad den vill med. Liknande privacyavtal för skrivare, datorer och telefoner ska vi inte prata om. De flesta känner redan till omfattningen av denna massinformationsinhämtning och kanske inte gillar denna utveckling, men gör vi något åt den? Nej. Våra konsumtionsvanor har inte ändrats nämnvärt av denna insikt. Vi köper fortvarande våra iphones, använder våra program och accepterar alla privacyvilkor. Vi fnyser snarare åt personer som ändrar sitt beteende i denna aspekt som löjliga, överdrivet oroliga och kanske till och med konspiratoriska. En totalitär politiserande ideologin är starkt befäst och ställer sig ofta över individen i samhället, på gott och ont.
Vi rör oss alltså i totalitär riktning både vad gäller samhällets materiella utveckling och vad gäller dess ideologiska motpart. Detta är inget nytt, utan har vad jag kan se pågått i hela min livstid, men har blivit mer tydlig med åren. Det hade varit kul att påstå att Sverige är ett totalitärt samhälle, moralpanik inkluderat, men detta är blott endast ett väderstreck. Vi förundras över Eurovisionhysterin, men den är inte unik. Och en dag i framtiden, med en annan regering, så finns alla förutsättningar för att jag som individ, i mitt egna privata hem, i min egna frid, inte bara skulle åka på politiska konsekvenser för att jag läser, låt säga Wollstonecraft på fritiden, som ju skulle rapporteras via mitt bokläsningsprogram (Adobe PDF, bookbeat, Storytell etc), som säljer informationen om vad jag läser till reklambyråer, som i sin tur säljer dem till informationsaggregatörer, som i sin tur säljer till ja, vem som helst som inte gillar Wollstonecraft, inklusive min nya stat som jublar över denna fantastiska informationskälla, jag skulle (och detta är väl kruxet) fullt medveten om detta, censurera mig själv och kanske läsa Mark Levengood istället (sista bastionen för avpolitiserad litteratur?), för att slippa denna politisering. Är detta en galen framtidsdystopi? Min poäng är att detta redan, till viss del är realitet i vårt samhälle idag och att potential byggs ut, även på EU nivå (googla ”chat control”), för ett betydligt mer totalitärt samhälle. Hur liberalt är då detta egentligen?
Vi kan för all del skratta vidare åt auktoritära stater och icke-liberala demokratier, men betänk att glas reflekterar ljud ganska bra.
