Söndagskrönika (v.42)

Halloween – eller stäppvargens fristad

Elin Wickström Askman

För två veckor sen skrev Benjamin en text om masker och maskers förmåga att låta bäraren för ett ögonblick lämna ifrån sig sitt sociala bagage och vara anonym. Kanske är det just det som är charmen med helgens högtid, Halloween. Under Halloween får man, som ni vet, möjlighet att för en kväll eller två vara någon helt annan än sig själv. Inte vilken annan som helst utan gärna en skurk som The Joker, en utsvävande kändis som Britney Spears eller någon löjeväckande som Joe Exotic. Att det är lite av en katarsis att ta på sig en kostym kanske handlar om, som Benjamin var inne på, att det är befriande att fly långt ifrån sig själv för en stund. Men själv kan jag inte låta bli att tänka att det som är befriande också är att vi får plocka fram något hos oss själva som annars sällan får komma ut. 

Eftersom jag just nu läser Stäppvargen av Hermann Hesse vill jag tänka på det som att det under Halloween är varg-sidan av vår tudelade personlighet som får företräde framför människan. För de som inte har läst Stäppvargen så handlar den om Harry, en man som lider av att han upplever sig vara hälften människa och hälften stäppvarg. Människan symboliserar här den andliga, moraliska och anständiga sidan av Harry, medan vargen symboliserar den driftstyrda, fria och sinnliga sidan. Många skulle nog ha mycket att tillägga till ett så reducerat sätt att förstå en människa, och utan att spoila boken för mycket så utmanas sen också uppfattningen om jaget som en enhet eller tvåfald. Olika händelser inträffar som gör att Harry sakta börjar inse att jaget i själva verket består av en mångfald av väsen. Det är något med den idén: att varje människa har flera ofta motstridiga och för utomstående osynliga personer inom sig, som tilltalar mig. 

Vad jag (och Hermann) föreslår är egentligen inte i huvudsak en teori om Halloween, för jag tror inte att det bara är på Halloween som vi passar på att använda kostymer för att visa omvärlden lite av det som finns på insidan. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att en grundpelare till modeindustrins storhet är att kläder, snarare än att vara något funktionellt,  har blivit ett verktyg för att materialisera något som i själva verket är immateriellt. Det immateriella som jag menar att vi försöker materialisera är alltså människan, vargen och alla de andra personerna som uppehåller sig i oss, eller i alla fall dem som vi önskar att omvärlden ska se. För om det är som jag tror är kläder också en sällsynt möjlighet att kontrollera idén som andra har om oss. Att med omsorg testa, välja ut och välja bort kläder ger oss en känsla av att vara herre över vår egen person. Det är allas chans att hoppa i Guds skor och på egen hand skapa sig själv. 

Vad är det som är speciellt med Halloween då? Möjligtvis att det är ett av få tillfällen när det inte är konstigt att låta just vargen och de personer som vi annars ogärna vill att omvärlden ska se, synas. Halloween är kanske en fristad för de delar av oss som vi annars inte är beredda att stå till svars för. 

Nu hoppas jag att ni som har läst såhär långt inte drar slutsatsen att jag föreslår att människan är schizofren. Om något tycker jag att ni istället ska se det här som en hyllning till kläder. För hur annars skulle vi förhålla oss till det faktum att “Bröstet, kroppen är ju alltid bara ett, men själarna som bor därinne är inte två eller fem utan oräkneliga” som Hesse skriver i Traktat om Stäppvargen.