Nyårskrönika
Gott nytt (långsamt) år
Karl Bertil Jonssons julafton spelar på repeat medan jag sitter här i min fåtölj och skriver – jag testade Lars Gullins Danny’s Dream, men den fångade inte den sinnesstämning jag befann mig i när jag tänkte dessa tankar som jag ska försöka återkalla i skrift för er nu.
Jag satt på soffan, någonstans lite senare på kvällen, då när alla egentligen bara vill hem – så är det i alla fall för min familj, inga 04.00-på-morgonen-snack som i Fanny och Alexanders hushåll. Julklappspapper låg utspritt över golvet och högljudda rop hördes från köksbordet där det spelades Gin rummy. Pappa satt i soffan mittemot med snapsglaset i hand, i sin högtidliga aftonklädsel som innebär en fullspäckad skotsk kilt med matchande väst och strumpor. Som varje år innan detta, hörde jag en suck innan jag såg en tyst tår rullade ner för hans kind. “Sucka mitt hjärta men brist ej min vän”. Mark Levengoods ord hade putsats om när de gått ner från farmors generation till min, och innan jag visste ordet av, kände jag mina egna ögon bli fuktiga. Som varje år.
Det är som att slutet av varje år drar med sig ett täcke av melankoli som tynger ner all glädje och julstämning under så många tak. Det ödesdigra årsskiftet hotar med nystart, ett slut på vad som nyss pågått. Mycket väl vet jag att det inte är så, men det är som en opåtaglig omställning som syns i fjärran när man tänker på nästa år. Inte för att antyda att det faktiskt sker ett betydligt skifte, men det sitter som inborrat i hjärnan, att något fundamentalt förändras när 365 dagsräkningen återställs.
Jag är säkerligen inte den enda som känner en viss ångest krypa fram dessa dagar nära inpå nyårsafton – en känsla av att det finns ting jag har kvar att göra men som det inte finns tid för. Känslan är jämförbar med den som faller in för så många på sina födelsedagar och som även plötsligt grep mig detta året. Det är svårt att beskriva den, i och med att den säkert kommer i sin egna unika form för alla sina offer; det kan vara rädslan för att bli äldre, att skrumpna ihop mer och mer och komma allt fler steg närmre den naturliga döden för varje år som går. Det kan även vara besvikelsen över att man inte hunnit uppnå allt det man velat uppnå under året, att man trots all motivation brutit sina nyårslöften och svikit sitt ett år yngre jag. En viss sorg över att man har gått miste om den tid som flytt.
Det senare beskriver bäst känslan jag upplever där på soffan varje år. Att tiden glider mig ur händerna, men även mer än det, att alla mina tankar och upplevelser går förlorade i tidens förlopp. Och genom att inte bearbeta dem, vårda och ägna mig åt att omvandla dem till långvarande minnen, rånar jag mig själv på den potential som alla de tankar och upplevelser kan innehålla.
Nyligen har jag läst Herman Hesses Glaspärlespelet, boken om spelet som vårdades av Kastaliens intellektuella elit. Meditationen görs till ett ständigt närvarande tema i boken och placeras i mitten av all intellektuell tanke och reflektion, betydelsen av att ta sig tiden att tänka understryks. Det specificeras aldrig vilken typ av meditation som används, men uppfattningen att det är så viktigt att stöka undan tid för att processa alla de intryck och all den information vi tar in görs tydlig.
Idag är det mycket som ständigt kräver vår uppmärksamhet och dyra tid, inte bara våra mobiler, som ständigt hackar ned vår koncentrationsförmåga, utan även själva föreställningen om att produktivitet är guld värt, som prackar på oss tanken att vi ej har råd att reflektera, att reflektionen stjäl tid från våra mål och ambitioner. Det finns för mycket att göra för att vi ska hinna tänka!
Nyckelordet här är tid – tiden kommer gå, men vi kan påverka dess flöde, om vi kan sakta ner för bara en stund då och då– kanske inte den kommer rinna oss ur händerna lika kvickt. Årsskiftet markerar ännu 365 dagar som gått, dagar som vi inte kan få tillbaka. Jag vill inte vara en sådan person som ältar tidens gång, jag vill vara tacksam för den. Därför med det nya året, ska jag roffa åt mig de stunder jag kan åt mig själv, och ta det långsamt.
Mathilda Lowegren
