Söndagskrönika v.5
Hjälp, jag har köpt mitt minne på Ikea
Benjamin Bengtsson
Jag har en tjock mapp på datorn. Den har inte alltid buktat ut som den gör, men med tiden så har dess karaktär ändrats och den innehåller nu så pass många pdf filer att det börjar bli jobbigt att öppna den. Det är böcker och artiklar av alla möjliga former, färger och smaker. Det intressanta är dock att jag knappt läst något av det och insikten om att det också kommer att förbli oläst börjar sjunka in. Tanken slår mig nu, när jag beskådar den, att mappen numera inger en sorts fruktan, en sorts skräck för det okända. Lite som när någon försöker beskriva vad ett svart hål är för något. Den har blivit ett eget väsen, med egen vilja och dragningskraft. Jag har ingen aning vad jag kan finna där. En hel person kan nog slukas med vid blotta åsynen av innehållet och aldrig återfinnas igen. Trots det så fortsätter jag att slänga in filer där. Jag gör det med glädje. Det är filer som jag är övertygad behövs. Texter om allt möjligt som är viktigt. VIKTIGT! Men om det nu är så viktigt, varför ligger det bara där då?
Det finns en idé om den utsträckta människan (nej, inte Da-Vinci). Donna Haraway är känd för någon liknande idé. Det handlar om vad som kan räknas som en del av människan. Om jag har en pacemaker är då pacemakern en del av mig, min kropp, mitt ”jag”? Om jag har en protes, en käpp, ett par glasögon, ett paraply? Idag skulle nog vissa säga att telefonen är en del av dem själva, ett typ av sjätte sinne som hjälper oss kommunicera med andra. Ständigt med oss överallt, som om det vore en del av oss själva. Visst kan vi vänja oss vid denna tanke?
De saker vi har på våra telefoner, datorer (ja, även hela internet) är på så sätt en del av oss själva. En del av det utsträckta minne som vi har idag (internet är extra spännande eftersom det är kollektivt. Vi delar detta minne med miljarder andra människor). Min tjocka mapp på datorn råkar alltså, utan att jag direkt insett det, vara en del av mitt eget utsträckta minne. Den där känslan jag får av att göra något bra och nyttigt nä/r jag dumpar filer där som jag vill komma ihåg, trots att jag aldrig läser dem, är alltså inte konstig alls. Det är ett gulligt försök till att direkt överföra denna information till mitt minne med några klick på datorn, som i en sci-fi thriller. Jag har inget minne av innehållet, men jag har innehållet i mitt ”minne”. Lite som att slå en bok i pannan för att på så sätt få texten att ivrigt hoppa över metafysiska barriärer, fast mycket bättre. Det är som att köpa en kursbok och lägga den på bokhyllan. Det spelar ingen roll om du aldrig läst ett ord i den, för nu har du tillgång till alla ord i den. Det är ju typ som att du redan kan innehållet, visst? Allt du behöver göra är ju bara att ta upp boken och hitta rätt ord, lite som att hitta rätt minne i hjärnans labyrint av olika källarförråd. Varför ska man ägna tid till att läsa dem för? Vad behöver vi ens ett eget minne i hjärnan till, va? Köp en till bokhylla från Ikea, ös på med fler filer i mappen och använd lästiden till bättre saker istället!
(Detta är inte alls en artikel för att skuldsannera min egen lässkuld, lovar)
