Vårhyllning
Mathilda T. Löwegren
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
Speciellt när vinterkylan fortfarande dräller kvar,
Och hotar att sluka dem hela.
En mild vinter som gäckat slätterna på förhoppningen om vår,
Om förnyelse och upprättelse,
Omintetgörande, och slutet på slutet.
Men när jag vaknade imorse kände jag henne i luften,
Hörde henne i talgoxens sång,
Och såg henne i ansiktena på gatorna.
En lindring, en lättnad,
Slutet och början på allt,
Men tro inte att hon är mindre flyktig för det.
Vinterdvalan hotade att sluka oss hela,
Då självreflektion må vara nödvändig,
Men oftast alltid lika smärtsam.
Människan kan blicka inåt en hel livstid,
Och inte förstå sig själv något bättre.
Hon kan istället blicka utåt en evighet,
Och tro sig göra det.
Trots allt spelar det ingen roll,
Imorgon bitti tror jag mig kunna glömma det,
Om jag får känna doften av mustig jord,
Och en frisk vind.
Tänk att mars kom i år igen,
Att Boyes dikt klingar lika vackert varje år.
Men jag vågar inte ta dig för givet än,
För ibland snöar det i april.
